Bild: 
Istockphoto
På pappret är alla lika. Men när det gäller vilka språk som ska användas i Sydafrika är det de svarta som får anpassa sig.

Språk utan status

 
av: Eva-Marie Bloom Ström

Apartheid är borta. Men trots att det nu har gått 25 år sedan de första fria valen i Sydafrika lever många av de gamla koloniala strukturerna kvar. Inte minst gäller det språksituationen i landet.

Vita förväntas inte lära sig zulu eller xhosa – trots att det är dessa afrikanska språk som har flest modersmålstalare i Sydafrika. I stället tas det för givet att svarta växlar språk till engelska eller afrikaans när de talar med vita.

Michael James är ett sällsynt undantag. Han är vit, har engelska som modersmål och håller på att lära sig xhosa. Han jobbar som volontär i en by i Östra Kapprovinsen. Han har slagit vad med sin syster om att han inte ska tala engelska utom när det är alldeles nödvändigt. Annars får han böta till henne. Han har en blogg och lägger ut uppdateringar på Facebook om sina framsteg. Hans kompisar berömmer honom i kommentarerna och skriver att han är en sådan kämpe.

Är xhosa då så svårt att lära sig? Det verkar ju rätt tufft med alla klickljud och det tar tid att vänja sig vid de tungvrickande ljuden. Men udda konsonanter finns det i många språk, och svenskans sje-ljud är inte heller alldeles lätt för den som lär sig språket. Och xhosaspråkets struktur är som bantuspråk är mest: agglutinerande och med substantivklasser.

Att ett språk är agglutinerande betyder att morfem – språkets minsta betydelsebärande enheter – läggs ihop för att forma ett enda ord. Ett exempel från xhosa är be-ndi-yi-bona intoboleli, som betyder ’jag såg (precis) gräshoppan’. Ett morfem som ndi-, ’jag’, kan inte stå för sig självt, som i svenska, utan sätts ihop med till exempel verb. Substantiv som intoboleli, ’gräshoppa’, hör till ett visst genus eller en viss substantivklass vilket också markeras på verbet med yi-. Om substantivet hade varit abantu, ’människor’, som tillhör en annan substantivklass, hade man sagt be-ndi-ba-bona abantu, som betyder ’jag såg (precis) människorna’, och där ba- är det som markerar objektet på verbet.

Nej, att xhosa är så otillgängligt har en rad andra orsaker än just själva språkets komplexitet. I Sydafrika bor människor som talar en mängd språk. Sedan den nya grundlagen kom 1996 har landet elva officiella språk, som officiella dokument ska översättas till och som man ska kunna få undervisning på i skolan. Denna grundlag avlöste en tidigare grundlag där afrikaans och engelska var de enda officiella språken, och en situation med apartheidstyre och förtryck.

Afrikaans är ett dotterspråk till nederländskan, och har uppstått ur det språk som talades av de nederländska kolonisatörer som bildade Kapkolonin på 1600-talet (se även Språktidningen 2/2008). Det användes av apartheidregeringen och förknippas av många ännu med skräckväldet som fördes då. De omfattande protesterna i Soweto 1976 började till exempel som en demonstration mot att afrikaans skulle användas som undervisningsspråk.

Numera talas språket av ättlingar till de nederländska kolonisatörerna men också av många andra sydafrikaner, till exempel ursprungsbefolkningar som khoe och tuu. Deras egna språk är på väg att dö ut. Afrikaans har nu nästan sju miljoner modersmålstalare, och är därmed landets tredje största språk, enligt 2011 års folkräkning.

Brittiska kolonisatörer förde med sig engelskan till Sydafrika i början av 1800-talet och den har använts i landet sedan dess. Numera är engelskan kommersiellt språk – och det språk som har starkast ställning i medierna och i arbetslivet. Ungefär 10 procent av sydafrikanerna har engelska som modersmål och de flesta andra lär sig engelska i skolan.

De andra nio officiella språken i landet tillhör alla språkfamiljen bantu. Zulu, med mer än elva miljoner talare, och xhosa, med nio miljoner, är störst. Dessa två språk är systerspråk och talare av det ena språket har inte svårt att förstå talare av det andra. Om man räknar ihop dem så talar 39 procent av befolkningen i Sydafrika zulu eller xhosa. Dessutom kan man egentligen lägga till isindebele och siswati, som en xhosatalare också kan förstå med lite god vilja. Den språkgrupp som består av zulu, xhosa, isindebele och siswati brukar refereras till som nguni.

De som talar något av sotho-språken – sydsotho eller nordsotho – förstår också varandra och formar en annan språkgrupp, tillsammans med närbesläktade setswana.

De sydafrikaner som har bantuspråk som första språk är alltså långt fler än de som har engelska eller afrikaans som första språk. Men i en situation där en vit sydafrikan ska tala med en svart sydafrikan är det i stort sett alltid engelska eller afrikaans som används, beroende på var i landet man befinner sig.

I vissa regioner är engelskan mer gångbar som kommunikationsmedel, i andra regioner är det afrikaans. I Östra Kapprovinsen är det engelska som gäller nästan överallt – trots att 85 procent av befolkningen har xhosa som första språk.

En del vita har lärt sig xhosa hjälpligt, framför allt de som har växt upp på landet och har anställda där, även om de ofta talar i uppmaningsform, och vokabulären inte sällan är begränsad till vad som brukar användas inom lantbruket. En vit person som talar xhosa eller något annat bantuspråk obehindrat ses som ett unikum.

En känd tv-reklam med en ung blond dam som på flytande zulu har svårt att välja paj på en snabbmatskedja, ledde till att hon fick medverka i pratshower – och erbjöds vara konferencier när Jacob Zuma skulle sväras in som president.

Det är inte ovanligt att träffa vita personer från Östra Kapprovinsen som inte kan xhosa och inte ens vet hur man hälsar på språket. De uttalar namnet på språket som isiklosa, eller isi-ex-hosa – allt för att undvika klickljudet xh. Detta ljud låter ungefär som när man manar på en häst.

Att vita sällan lär sig xhosa har lett till låga förväntningar på dem hos svarta xhosa-talare. Så låga att några väl uttalade hälsningar från en vit person leder till applåder och glada tillrop. Sedan övergår man smidigt till engelska, för att den vita inte ska känna sig obekväm eller behöva anstränga sig för mycket.

I det sammanhanget är det också svårt för en vit person att lära sig språket ordentligt. Det var också därför Michael James begav sig ut i en by där engelska är mycket mindre gångbart än i universitetsstaden Makhanda (tidigare Grahamstown).

På Victoria girls’ school i Makhanda läser alla barn engelska, afrikaans och xhosa upp till sjunde klass. Inför åttonde klass kan barnen välja afrikaans eller xhosa som andra språk.

Lina Bloom Wrenne från Sverige valde xhosa. Det tog ett tag innan kamraterna förstod att hon menade allvar. ”Alltså såå överdrivet med vita som plötsligt ska läsa afrikanska språk och tror att de är något!” hördes från bordet bredvid hennes när hon åt lunchmackan. Det är ovanligt att vita barn väljer xhosa; det förväntas inte av dem och undervisningen i xhosa är inte anpassad för andraspråkselever.

Mirriam Mdledle jobbar på University of Fort Hare i Alice, Östra Kapprovinsen. Hon är i 50-årsåldern och fick namnet Mirriam när hon började skolan. Sedan dess säger hon att hon heter så när hon träffar en vit person.

Egentligen heter hon Nonkazimlo. Det finns inga klickljud i hennes namn, ändå förväntas inte att de vita ska anstränga sig och kunna uttala och komma ihåg hennes namn. Det var lättast att ta ett europeiskt klingande namn i ung ålder för att slippa besväret. Samma sak gäller den tidigare presidenten Nelson Rolihlahla Mandela och den nuvarande presidenten Matamela Cyril Ramaphosa.

Nqobile, Sikelelwa, Noxolo och många andra unga studenter vid Rhodes university i Makhanda kan inte tänka sig detta. De är studenter och aktivister och tycker att de svarta ska ta mer plats i samhället. De är stolta över sitt språk, håller tävlingar i estradpoesi och använder sig av xhosa på internet och i sociala medier. De diskuterar många orättvisor, och studenterna har varit engagerade i de senaste årens demonstrationer för att fler fattiga ska få ta del av högre utbildning och för att dekolonisera utbildningen.

Bland annat ledde detta 2016 till att statyn av Cecil Rhodes utanför University of Cape Town fick flyttas. Rhodes var den kolonisatör som gav namn åt Rhodesia, där en vit minoritet länge styrde över en svart majoritet.

De vill också ändra namnet på Rhodes university, och kallar det tillfälligt för UCKAR, University currently known as Rhodes, ’Universitetet för närvarande känt som Rhodes’.

Men kampen är inte slut, och det bubblar under ytan. Studenterna vill känna sig inkluderade på universitetet och känner att undervisningen, maten i matsalen, tavlorna på väggen – ja, allt – andas gammalt kolonialt förtryck.

De vill även att de egna språken ska få ta mer plats och användas i undervisningen. De vet att forskningen visar att det underlättar inlärningen om man får ta del av kunskap på det egna språket. Dessutom stärks man i sin identitet och självkänsla om man får tala sitt modersmål. De vill inte släppa engelskan, som är så viktig på arbetsplatsen, i ett globalt och interkulturellt perspektiv.

Men även de studenter som kämpar för avkolonisering av hela samhället diskuterar mest sin egen rätt till att använda xhosa, och i landets språkliga debatt är detta också ett återkommande ämne.

Fortfarande förväntas alltså inte vita lära sig de afrikanska språken. Det är gamla koloniala strukturer som lever kvar. Att inte anpassa sig och lära sig de lokala språken var en del av tanken att de vita hör hemma i landet likväl som de svarta. Och eftersom de vita var i minoritet behövde de hävda sin dominans på olika sätt, även språkligt.

Vad skulle det då innebära om fler gjorde som Michael James och tog sig an en xhosa challenge, som han kallar det? De flesta som har lärt sig ett annat språk har märkt att man på ett annat sätt förstår både kulturen och människorna bakom språket. En sådan kovändning kunde betyda mycket för att ena det fortfarande mycket splittrade Sydafrika.

Eva-Marie Bloom Ström är forskare i afrikanska språk vid Institutionen för språk och litteraturer, Göteborgs universitet.

”Mycket att göra för bantuspråk”


Eva-Marie Bloom Ström är forskare i afrikanska språk. Foto: Privat

Hur studerade du språksituationen i Sydafrika?

– Jag bodde i Sydafrika i nästan tre år. Det som kanske slog mig mest var orättvisorna mellan svarta och vita trots att de levde sida vid sida.

Varför intresserar du dig för afrikanska språk?

– Om vi jämför med svenska så finns det en forskningsgrund som svenskan står på. Denna grund använder vi till exempel för att ta fram skolböcker. Dagens forskning bygger vidare på den grund som finns. Men för bantuspråken i Sydafrika finns knappt någon grundforskning. Därför finns det så mycket att göra!

Vad tycker du om språkpolitiken i Sydafrika med elva officiella språk?

– Man har förstått behovet av ett inkluderande samhälle där alla får vara med och ta del av utbildning, information och den demokratiska processen på det språk man förstår bäst. I praktiken haltar systemet en del, men man har i alla fall goda ambitioner.

Publicerad i nummer: 
4/2019