Bild: 
Pernilla Sjöholm
”Det myllrar alltså av namnam, kvack och vov vov när föräldrar pratar med sina småbarn”

Läten får talet att flyga!

 
av: Johanna Schelhaas

När vuxna talar med spädbarn benämner de ofta saker och ting i omvärlden med hjälp av hur de låter, snarare än med ”vanliga” ord. På så sätt blir språket intressantare för barnet – och dessutom lättare att lära.

Det här är en muuuu! säger mamman till sitt barn och pekar på en ko medan barnet skrattar glatt. Detta låter helt naturligt, men vad mamman kanske inte vet är att hon precis har använt sig av ett ljudhärmande, onomatopoetiskt, ord.

Hon kunde ju ha använt sig av ett ”vanligt” ord som ko i stället, men varför säger hon ”mu”?

Om man jämför mu och ko så märker man att det för mu finns en koppling mellan ordets betydelse och dess uttal, ordets fonetiska form. ­Denna koppling saknas för ko. Ord som har den här kopp­lingen mellan betydelse och form kan kallas för ikoniska ord. De kan användas när man vill göra ljudeffekter eller beskriva något mer precist.

Med hjälp av ikoniska ord kan vi skildra vår värld, oftast bättre än med andra ord. Vi kan till exempel säga Det var en låååång resa till London, eller Giraffen var jätte­stooooor. Stor och lång är inte ikoniska ord i sig, men med hjälp av uttalet, variationer i rösten, kan de användas ikoniskt.

De flesta ord i de flesta språk är inte ikoniska, utan godtyckliga – eller arbiträra – det vill säga att kopplingen mellan betydelsen och den fonetiska formen saknas. Hund är till exempel ett arbiträrt ord. Det finns inget i hund som ”avslöjar” vad ordet syftar på. Vovve är däremot ikoniskt, eftersom det kan ge en ledtråd till betydelsen.­ Men hundens läte återges trots detta olika på olika språk – på spanska låter den guau guau, och på sydkorean­ska mung mung till exempel. Även tuppen får gala på olika sätt beroende på språk – på tyska låter den kikeriki, på svenska kuckeliku och på engelska cock-a-doodle-do. Inget av de här ljudhärmande orden låter ju exakt som en hund eller en tupp, utan de är närliggande beskrivningar av de faktiska hund- och tupp­lätena. Knarra, pang och prassla är också exempel på ord som beskriver ljud i verkligheten – så gott det nu går.

Det finns olika anledningar till varför vi håller oss med ord som inte är ikoniska. Den viktigaste handlar om att kunna tala om saker om inte associeras med tydliga ljud, som tavla eller spårvagns­aktiebolag. Dessutom skulle det vara ineffektivt att använda sig av ett ikoniskt ord för varje sak i stället för att bygga upp ord till genom att återanvända betydelsebärande delar av ord, morfem. Det är mer ekonomiskt att använda sig av en uppsättning ord som går att modifiera genom att ändra en liten detalj.

Vuxna använder sig av ikoniska ord när de talar med varandra, men inte så ofta. Det skulle vara lite underligt att helt plötsligt säga mjaauu i stället för katt om man som vuxen talar med en annan vuxen – men lystra lite extra nästa gång någon talar om att den blev omkörd på motorvägen. Det är inte omöjligt att berättelsen då ackompanjeras av ett eller annat vrrooomm, gärna tillsammans med en illustrerande gest.

Så, du kommer att märka att det visst förekommer ikoniska ord i vuxenprat – men inte alls i samma omfattning som när vuxna talar med barn.

Jag har undersökt hur föräldrar använder ikoniska ord i sitt samspel med sina spädbarn, och hur användningen varierar beroende på barnets ålder. Föräldrar visar sig mua och mjaua mycket när barnen är runt 6–9 månader.

Och de ikoniska orden används ofta i denna åldersgrupp; i de samspel mellan föräldrar och barn som jag har tittat på förekommer det ett ikoniskt ord ungefär en gång i minuten. Det myllrar alltså av namnam, kvack och vov vov när föräldrar pratar med sina småbarn.

För att få lite ordning i myllret delade jag in de ikoniska orden i tre kategorier:

  1. härmning,
  2. betoning av en händelse,
  3. uttryck av en känsla.

De flesta ikoniska orden hamnar i någon av dessa tre kategorier, även om det går att urskilja fler. Exempel på härmning är när en förälder säger ”sch” för att imitera en krokodil som ligger i vattnet.

Om en förälder går med ett gosedjur över golvet och samtidigt säger ”boom boom boom”, handlar det i stället om att betona en händelse medan exempelvis kittelljud som ”killekillekill”, tolkas som att uttrycka en känsla.

Många av de ikoniska orden är svåra att återge i skrift utan att använda sig av det internationella fonetiska alfabetet, IPA, men även med ett alfabet som återger hur det faktiskt låter är det svårt. Vissa ljud som produceras genom nasal inandning – inandning genom näsan – är svåra att beskriva. Det finns inga fonetiska symboler för det, men förekommer mycket. Ett exempel är när man härmar en gris som grymtar.

Vi vet alltså att föräldrar använder ikoniska ord ofta. Men varför gör de det? Det är inte helt klarlagt, men det finns en del teorier. Föräldrarna får troligen en särskild respons från barnet när de säger namnam i stället för gott, till exempel – och det gör i sin tur att föräldrarna använder ännu fler ljud­härmande ord.

Christa Lam och Christine Kitamura, australiska forskare i psykologi och språk, har sett hur föräldrar anpassar sin kommunikation till barnets beteende och respons. Om barnet visar intresse för något som de vuxna gör eller säger så är chansen stor att de vuxna vill göra det igen. Och enligt den japanska psykologiforskaren Mutsumi Imai och hennes kolleger verkar det som om barn har lättare att lära sig just ikoniska ord. Detta känner föräldrarna av, och använder följaktligen ikoniska ord ännu mer. En annan möjlig anledning till varför vuxna använder ikoniska ord till småbarn kan helt enkelt vara att de försöker fånga barnets uppmärksamhet. Många ljudhärmande ord bryter mot de svenska ljudlagarna, vilket gör att just dessa sticker ut i talflödet. Fonetikforskarna Ulla Sundberg och Eeva Klintfors har kommit fram till att de ikoniska orden rent akustiskt utmärker sig mer än sina godtyckliga motparter. Mu sticker alltså ut mer än ko. När vi talar med barn så brukar rösten också vara högre, och vi varierar vårt taltonläge mer – något som vi gör i ännu högre grad när vi uttalar ett ikoniskt ord. Så de ikoniska orden låter mer – på fler än ett sätt.

Men ikoniska ord efterliknar inte bara djurläten eller sådant som vattenkranens brus. Vi kan också uttrycka storlek, rörelse, form, färg, struktur eller känslor bättre med hjälp av dem. För form och storlek kan man använda sig av olika vokaler beroende på hur stort eller litet något är. Ljudet i används i många språk för att beteckna små saker, men det finns givetvis exempel på när så inte är fallet. I engelska finns i till exempel i ordet little, ’liten, litet’, men man kan å andra sidan uttrycka samma sak med ordet small.

Att framställa känslor med ikoniska ord är inte lika lätt. Man kan föreställa sig en pappa som gör pussljud mot sitt barn. Det härmar hur man låter när man pussas och en viss grad av känsla är involverad i detta. Pappan uttrycker kärlek genom ljud som associeras med en typisk händelse förknippad med kärlek.

Det verkar som att ikoniska ord både är roliga för föräldern att säga och för barnet att lyssna till. En gosedjurselefant kan låta på många olika sätt. Den kan till exempel tuta genom snabeln, men kan också gå med sina stora fötter över golvet som en riktig elefant.

Föräldern använder erfarenhet ur den verkliga världen för att illustrera något för barnet som det inte kan se på riktigt. Och när mamman säger mu i stället för ko, så förstår man att det är det är en relativt komplex handling som får barnet att lära sig något om omvärlden. Trots komplexiteten är de ikoniska orden lätta att säga – och får allt att låta roligare. De gör både talet och världen levande.

Johanna Schelhaas är lingvist på Institutionen för lingvistik, Stockholms universitet.

Ikoniska ord

Ikoniska ord har uppmärksammats sedan antiken, men attityden mot dem har ofta varit negativ. Enligt språkprofessorn Jan-Olof Svantesson har man länge ignorerat ikonicitet i språket.

Många ikoniska ord saknar också ett uppslagsord i de flesta ordböcker, vilket gör det svårt att leta efter dem systematiskt. Ett begrepp som däremot finns i Sven­ska Akademiens ordlista är nam nam som oftast används för att härma ätande och som används flitigt när man talar med barn.

Några ikoniska ord i Johanna Schelhaas studie:

  • chrpschi – snarkning
  • mu – kossans läte
  • kvack kvack – ankans läte
  • vov vov – hundens läte
  • nöff nöff – grisen läte
  • brum eller brrrrum bilens ljud
  • tschjoo – flygplansljud
  • tick tack – imitation av en klocka
  • nam nam – ”matljud”, ätande
  • abidebodebopf – händelse­baserat ljud: ett gosedjur hoppar på barnet
  • krwowowow – kärleksfullt ljud när föräldern gosar med barnet, visar kärlek

Mer ”klassiska” ikoniska ord som går att slå upp: knarra, prassla, slurpa, blippa, boom, prutt

Publicerad i nummer: 
4/2019