Bild: 
Sofia Hydman

Rimmen som är rotfasta i svenskan

 
av: Catharina Grünbaum

Catharina Grünbaum om språket som leksak.

Språket är ett meddelsemedel, betonar vi språkvårdare och språkliga rådgivare. Det uttryck som förmedlar budskapet mest effektivt och störningsfritt är det bästa.

Men språket har också andra sidor. Vi använder det för inre verksamhet, tanke och analys. Och vi leker med det. Ingen leksak har så många möjligheter som språket.

Ordlekar och vitsar är en, slangen en annan – att kalla ben för stjälkar och att dö för att ta ner skylten.

De onomatopoetiska, ljudhärmande, orden kan ibland låta roligare än det de beskriver: prutta, fnissa, falla pladask. De ljudsymboliska, de som låter som det de betecknar, hör också till språkets glädjeämnen: pjåskig, smilfink, lismande, sunkig, pompös.

Så finns det ord har som försetts med en inbyggd ironi: märkvärdisera – att göra något märkvärdigare än det är, dessutom med det ”lärda” och just märkvärdiserande verb-bildningsledet -isera. Knodden, snobb- wannaben, blir ännu knoddigare när han ansluts till det franska lånordet mondän och blir knoddän.

Äppelhurtig och fisförnäm – träffsäkra karakteristiker. De måste ha skänkt sina påhittare viss tillfredsställelse.

Med fisförnäm är vi inne på en annan av språkets uttrycksmöjligheter, nämligen allitterationen, bokstavsrimmet. Det är ett stilmedel som genom tiderna har använts och uppskattats i många språk, i prosa och poesi, för allvar och nöje. Bokstavsrimmet förstärker uttrycket och får det att fästa sig i minnet: även icke latinkunniga känner till Caesars ”Veni, vidi, vici” – ’jag kom, jag såg, jag segrade’. ”Gånge hatt till och huva ifrån” lyder den svenska medeltida arvs-lagen som ger söner (med hatt) företräde framför döttrar (med huva). Så kunde lagtexter memoreras innan de sattes på pränt.

Men framför allt är allitterationerna levande i så kallade ordpar: bot och bättring, buller och bång, liv och leverne, blott och bart, hus och hem, helt och hållet, hej och hå, väder och vind, regn och rusk, tissel och tassel, pick och pack, till punkt och pricka, gård och grund, slit och släp, sist och slutligen.

I de här exemplen rör det sig om synonymer där det ena ordet innehållsligt sett är onödigt. (Väder i väder och vind betyder just ’vind’, tänk på sunnanväder.) Ändå är det oftast svårt att utesluta det ena av dem, de bildar tillsammans fasta fraser. Eller vad sägs om ”han lovade bot”, ”invigningen skedde med bång”, ”han lämnade hus”, ”hon lämnade hem”, ”sjung hå”, ”de fick gå från grund”, ”lyssna till tassel”, ”bestämmelsen ska följas till pricka”, ”deras liv var ett släp”?

Men samtidigt som synonymerna förstärker varandra kan de motsägelsefullt nog också försvaga uttrycket. ”Han lovade mig gröna -skogar” är ett riktigt löfte om antingen en skogsegendom eller en naturupplevelse, medan ”Han lovade mig guld och gröna skogar” är en vag utfästelse om rikedom och eventuell lycka. ”En jacka som tål regn” är en mer precis varudeklaration än ”En jacka som tål regn och rusk”.

Den inbördes ordningen mellan de två leden är fastställd och talesätten blir därför förutsägbara. Vem väntar sig ”hon drog med sitt pack och pick”?

Alla de här exemplen på allittererade ordpar är sedan länge rotfasta i svenskan. Bildas det då inga nya?

Inte så ofta, men det händer. Slit och släng blev ett begrepp 1960 när inredaren och trendsättaren Lena Larsson under mottot ”köp, slit och släng” förordade ett nytt konsumtionsmönster, i polemik mot konsumentupplysaren Willy Maria Lundberg, som stred för kvalitet och hållbarhet, bland annat i boken Ting och tycken (se där en annan allitteration). Frasen slit och släng är långt mera effektiv än till exempel ”använd och kasta bort” eller ”begagna och kassera”. I dag är den också mer levande än på länge, men med andra förtecken än under det mer miljö- och klimatomedvetna 1960-talet.

Under de senaste åren har den som levt med uttrycket ruffel och båg, inte minst som skämtsamt namn på företag som ägnar sig åt dylikt, noterat en ny variant, nämligen buffel och båg. Vi språkbrukare tilltalas uppenbarligen av bokstavsrim där sådana erbjuder sig, och är man inte bekant med det äldre ruffel ligger det nära till hands att tillgripa buffel, som ger intrycket av en hänsynslöshet som väl låter sig förenas med båg.

Framför allt lever allitterationerna i verks-titlar och företagsnamn, ett vidsträckt fält för lek och uppfinningsrikedom: Lärdom och lättsinne, Leva livet, Lustans lakejer, Biffen och Bananen, Tackel & Tåg (skeppshandel), Polarn O. Pyret, Salong Hud & Hår

”Runor rista lät Ragnvald”, står det på en av landets många runstenar. ”Mild i ord och matgod” (frikostig) lyder ett omdöme på en annan. Bokstavsrimmen var bärande redan i forntidens formuleringskonst. Vi lever i en obruten språklig tradition.

Catharina Grünbaum är språkvårdare och skribent.

Publicerad i nummer: 
3/2019