Bild: 
Emma Hanquist
En, man och du kan innefatta alla människor, en del människor, eller bara en enda: jag!

Du och jag kan vara en och samma

 
av: Sanna Skärlund

Ibland får alla människor trängas ihop i ett enda litet ord. Genom tiderna har antingen man, en eller du fått fylla den uppgiften. Men plötsligt kunde
allihop också betyda jag!

Det är den 30 september 2013, och Gais tränare Thomas Askebrand intervjuas av en reporter från Göteborgs-Posten efter det att hans lag precis har förlorat mot Assyriska i superettan. Reportern undrar vad Askebrand tycker om det dåliga resultatet. ”Det är surt”, svarar han. ”Det vill sig inte – och det är klart att jag är besviken. Du håller på med det här för att du vill vinna matcher.”

I de flesta fall används pronomenet du som tilltal till en samtalspartner, men här är det antagligen främst sig själv som Thomas Askebrand har i åtanke när han använder ordet. Det är ju han som är besviken och tränar laget för att vinna matcher. Men du kan nog också inkludera andra fotbollstränare i samma situation som han.

Jag har undersökt hur användningen av de tre små orden man, en och du har utvecklats i svenskans historia. Genom att studera texter av olika typer och från olika tidpunkter – från fornsvenska lagar till nutida bloggar – har jag kunnat konstatera att användningen av alla dessa tre ord genomgår liknande förändringar över tid.

De äldsta texter jag har analyserat är lagar från 1200-talet. I den äldsta svenska texten med latin ska bokstäver som finns bevarad, Äldre Västgöta lagen från cirka 1225, används en som ett räkneord, du som ett personligt pronomen och man som ett substantiv. Räkne ordet en återfinns till exempel när det räknas upp vilka som är tjuvar i lagens mening: ”Så är sagt i lagen att tre är tjuvar. En är den som stjäl och tager.”

Du fungerar i samma lag som ett personligt pronomen i situationer där en anklagad person och den som anklagar kommer till tals direkt i texten: ”Om en man kallar en annan man för hundvalp. ’Vem är det?’ säger han. ’Du’, sa den andre.”

Ordet man är mycket vanligt i alla de lagar jag har studerat, och i Äldre Västgötalagen förekommer det bland annat i det nyss nämnda exemplet där en man förolämpar en annan man genom att kalla honom hundvalp. Ordet man hette på fornsvenska maþer i grundform, och det kunde användas både om en person av manligt kön och med innebörden människa. Den senare betydelsen syns i andra delen av det forn svenska ordet qvinmaþer, som betyder kvinna, alltså ungefär ’kvinnomänniska’.

Redan i senare forn svenska texter, ungefär från 1300-  talet, går det att hitta exempel på att alla tre ord används på andra sätt. Man dyker då upp i sammanhang där ordet syftar på fler än en person, trots att det har singular form. Det verkar alltså som om betydelsen ’en man’ eller ’en människa’ har utvidgats till att inkludera flera personer, ofta ’människor i allmänhet’.

Ett exempel på detta är hur Ivan Lejonriddaren i versromanen med samma namn från början av 1300-talet förklarar att ”man kallar mig Lejonriddaren”. Man syftar då knappast på en viss man eller en särskild människa, utan just på människor i allmänhet. Därmed förefaller ordet ha börjat användas som ett generiskt pronomen, på samma sätt som det ofta används i dag, till exempel i ordspråk som Man kan inte lära gamla hundar sitta. Att pronomenet är generiskt innebär att det inte bara betecknar en viss person eller en viss grupp av personer utan alla människor, mänskligheten som helhet.

Under fornsvensk tid finns också exempel på att du används på liknande vis. I en medeltida ordspråkssamling från början av 1400-talet syftar både man och du ofta på människor i allmänhet, till exempel i ordspråken Med lag ska man land bygga och Du ska inte ge barnet medan det ber om det och inte hunden så snart den viftar på svansen.

Även om en inte förekommer som pronomen i ordspråksboken, återfinns det i Gustav Vasas Bibel från 1500-talet. I Johannesevange liet står det: ”Utan att en blir född på nytt kan han icke se Guds rike”, med en som subjekt. Men någon gång efter denna tidpunkt verkar pronomenet en som subjekt börja anses som dialektalt och lågstatus. I dramat Den lyckelige banqueroutieren från mitten av 1700-talet används sådant en som en signal om att talaren tillhör under klassen, medan personer med högre status använder man som pronomen. En ingår då i en repertoar av andra dialektala och talspråkliga drag i pjäsen, som när drängen Thore förklarar att ”har en bara penga, så frågas lite ätte, om en mist äran 10 gånga å 10 te; eller om en aldri hatt nån, så går dä lika bra.”

I dialekter används en som subjekt i dag främst i Mellansverige. I min studie är bruket särskilt levande i Dalsland, Västergötland, Bohuslän och Värmland – lyssna på konstnären Lars Lerin till exempel!

”Jag tycker en är trött, bara man har varit uppe ett par dagar så är du mycket trött då, än innan man åker upp där faktiskt”, säger en talare i mitt material, och varvar en, man och du som pronomen. Och alla verkar i första hand syfta på talaren själv.

Men den dialektala prägeln för pronomenet en som subjekt har på senare år utmanats av en helt ny grupp en-användare: normkritiska feminister. Bland dessa används inte en som ett dialektdrag, utan för att signalera genusmedvetenhet. En ersätter då pronomenet man, eftersom en ses som ett mer neutralt val av generiskt pronomen än man, som anses förknippat med män.

I mitt material av bloggtexter från 1998–2016 är det 2013 som denna nya en-användning slår igenom, även om det också finns ett och annat exempel på samma användning i vissa bloggar från 2008 och framåt. I bloggarna från 2013 står till exempel ”Jag ÄLSKAR att simma eftersom det är den enda sporten där en kan kissa samtidigt som en anstränger sig fysiskt.” Att en kan syfta på fler än en person syns också tydligt: ”Och lär oss för fan att våldtäkt inte är OK bara för att en är tillsammans.” 

Men det är inte enbart för att syfta på människor i allmänhet som man, en och du används i dag.

Som framgår i citatet från en dialekttalare händer det att orden i första hand syftar på talaren själv, som ersättningar för jag.

Den som spetsar öronen kommer inom kort att höra exempel på att man används på detta sätt. Man som en motsvarighet till jag är nämligen mycket vanligt.

I en intervju i Göteborgs-Posten 2013 förklarar skådespelaren Lena Endre att hon först nästan inte vågade gå in Dramatens matsal för alla kändisar som satt där: ”Då tänkte jag att det där är nog inget för mig, men så fort man började jobba med sin första pjäs så glömde man det där förvånansvärt snabbt.” Eftersom det är Lena Endre själv som började arbeta med sin första Dramaten-pjäs, och glömde sina initiala dubier, är det rimligen främst henne själv som man syftar på här. I samma intervju använder hon för övrigt också du som generiskt pronomen: ”Jag känner ingen konstnär som inte jobbar på liv och död. Du satsar hela dig själv på allvar för att berätta en liten del av livet som du kommit på någonting om.”

Också pronomenet en används i stället för jag. I Hjalmar Bergmans Farmor och vår herre, från 1921, uttalar sig en av romanpersonerna på följande vis: ”Se, arkitekten har aldrig estimerat mig. Utan en har varit som bara luften.” I mitt material förekommer det också i några fall att en används om en tilltalad person. I Hans nåds testamente från 1910, också detta en roman av Hjalmar Bergman, utropar Johnsson till Blenda: ”Jo, en sir, att en har blitt fröken. Kamma sig mitt på ljusa dan!” Här syns båda dessa användningar av en samtidigt i första meningen: en som jag följs av ett exempel på en som du. Meningen ska alltså närmast utläsas som jag ser att du har blivit fröken.

Utvecklingen av du som en motsvarighet till jag kan tyckas särskilt oväntad, eftersom ordet ju normalt syftar på den tilltalade. Fotbollstränaren Thomas Askebrands du-användning i Göteborgs-Posten kan sägas vara karakteristisk: I de artiklar jag har analyserat från Göteborgs-Posten återfinns 11 av de 22 beläggen på du som en ersättning för jag just i sportsammanhang. Och liknande användningar av självrefererande du rapporteras från såväl engelska som kanadensisk franska och nederländska. I en artikel av den tyska forskaren Johannes Helmbrecht uppges till och med att det i nederländska finns en särskild term för detta bruk: voetballers je, det vill säga ’fotbolls spelares du’.

Varför just idrottare verkar använda generiska pronomen i så stor utsträckning är värt att fundera på. En förklaring skulle kunna vara att de ofta intervjuas om sina prestationer. Ett generiskt pronomen kan vara ett smidigt val i situationer där talaren skäms eller vill undvika kritik, efter som det tonar ner det egna ansvaret för ett misslyckande.  Kanske är det just detta som ligger bakom Thomas Askebrands pronomenval.

Huruvida detta sätt att använda du för jag är en vidareutveckling av det äldre generiska du som förekom redan i fornsvenska, eller om det är ett helt nytt fenomen, är svårt att veta.

Många språkforskare, till exempel Björn Pettersson, Magnus Ljung och Elisabet Törnudd-Jalovaara, har sett nutida generiskt du som inlånat från engelska, där pronomenet man inte finns, utan you, som kan betyda både ’du’ och ’ni’, används generiskt i stor utsträckning.

Men det finns också andra faktorer som kan ha gjort att du har börjat användas generiskt. Du-reformen som slog igenom 1967 samt den informalisering och intimisering av nutida offentligt skriftspråk som följt i du-reformens spår, har säkert varit en bidragande orsak till utvecklingen. Det opersonliga, distanserade pronomenet man byttes helt enkelt ut mot ett personligt och intimt du, i en vilja att komma närmare den till talade. Enligt vissa forskare kan avsikten också vara att få den tilltalade att leva sig in mer i det återberättade skeendet.

Utvecklingen från generisk referens till en ersättning för jag är inte heller unikt för just man, en och du. Det finns flera exempel på hur liknande ord i andra språk har genomgått samma förändringar. Ett närliggande fall är älvdalska, där han används som generisk form på samma sätt som standardsvenskt man. Också detta han kan användas av talaren om sig själv – även av kvinnor. I franska har det tidigare generiska pronomenet on kommit att fungera som en motsvarighet till första persons plurala pronomen vi. Och i brasiliansk portugisiska har substantivet a gente, vilket betyder ’folket’, utvecklats till ett generiskt pronomen och sedan vidare  till en synonym till vi, på samma  sätt som franskans on.

Utvecklingen av generiska former till ersättningar för jag eller vi förefaller alltså vara vanlig. Ska det tolkas som ett symptom på människans inneboende egoism? I stället för att diskutera skeenden som gäller människor i allmänhet vill vi helst av allt tala om oss själva, och därför använder vi generiska pronomen för att låtsas att det vi säger är mer allmängiltigt än det är?

Med en mer positiv syn går det att se saken från andra hållet. Vi vill känna samhörighet, och vi använder generiska pronomen för att visa att det som vi själva har varit med om också skulle kunna gälla för andra – och att vi alla egentligen är ganska lika.

Oavsett vilken tolkning vi väljer, är det uppenbart att generiska pronomen fyller en viktig funktion, för såväl fotbollsspelare, feminister och egoister – som för alla andra språkanvändare.

Sanna Skärlund är vikarierande lektor i svenska vid Lunds universitet.

Publicerad i nummer: 
3/2019