Bild: 
Isabel Leal Bergstrand

Tack alla motvalls kärringar!

Karin Milles om arvet efter Sophie Sager.

Är jag var liten drömde jag om att bli arkeolog. Få gräva upp skelett och fossil. Nu blev jag språkvetare i stället och gräver i ordförrådet. Där finns också spännande saker som berättar om forna seder och samhällen.

Som uppslagsordet motvalls. Ordboken exemplifierar betydelsen med uttrycket motvalls kärring. Ett nedsättande tillmäle till en kvinna som inte går med på saker och ting, som håller emot och som bråkar. En nedåtpuff, för att använda modernt språkbruk från skolans värld.

Det får mig osökt att tänka på den underbara Sophie Sager. En riktig motvalls kärring, som gick till historien för att hon högljutt och ihärdigt kämpade för det hon ansåg rätt. Som fattig ung kvinna hade hon kommit från Jönköping till Stockholm för att försörja sig som sömmerska. Väl framme kom hon att bo hos en hjälpsam herre. Allt var frid och fröjd tills han krävde sängsällskap. När Sophie vägrade, misshandlade han henne svårt.

Året var 1848. Samma år som liberalismen slog igenom och som Marx publicerade Kommunistiska manifestet. Men kanske framför allt samma år som några kvinnor samlades i Seneca Falls, USA, för att på allvar kräva sina rättigheter. Eller som Elizabeth Cady Stanton uttryckte det där och då: ”The right is ours. Have it, we must. Use it, we will.”

Vad Sophie Sager kände till om detta är oklart. Men krävde sin rätt, det gjorde hon. Hon polisanmälde mannen och det blev rättegång. Sophie var både ung och vacker och mannen som slagit henne gammal och ful – mumma för medierna. Journalisterna rapporterade dagligen.

Men det som gjorde folk upprörda var hur mångordigt och högljutt Sophie Sager försvarade sig.

Att kvinnan ska tiga i församlingen, det står ju i Bibeln. Många andra hade också råd till unga kvinnor om hur de skulle bete sig. Centralt var påbudet att stillsamt bära sina smärtor: ”Hennes höjda barm skall blott låta oss ana, hvad som föregår inom henne”, sa en. Om en kvinna blev antastad skulle hon gå ”ur vägen, utan buller, utan bråk”, sa en annan.

Detta struntade Sophie Sager dock fullständigt i. Hon vägrade gå ur vägen, hon bullrade och bråkade. Till slut vann hon målet. Men segern var dyrköpt. Den tigande kvinnan var ju inte bara bra i största allmänhet – hon var dygdig. Den talande kvinnan var på motsvarande sätt utan dygd. Också om denna urtida sed berättar ordboken. Uppslagsordet offentlig ger vid handen att en offentlig man, det är författaren, kulturens man, en Tegnér eller Stagnelius. Den offentliga kvinnan – hon är prostituerad. En riktigt effektiv nedåtpuff, som tystat kvinnor genom årtusendena.

Skriverierna i tidningarna gjorde Sophie Sager känd – ökänd – i hela landet. Uppmärksamheten använde hon för att bli allt annat än sömmerska: kvinnosakskämpe, författare, agitator. Hon kom att ägna resten av sitt liv åt skriva feministiska pamfletter och hålla föredrag.

Mae West har sagt att ”good girls go to heaven, bad girls go everywhere”. Det stämmer väl på Sophie Sager. Med sina föredrag reste hon land och rike runt, och när hon tröttnat på de alltjämt elaka tidningsskriverierna tog hon sig till USA. Slog sig ner i Brooklyn och tog så småningom upp agiterandet igen.

En höjdpunkt var en kväll hon höll föredrag i Cooper institute, en ståtlig byggnad på Manhattan där den blivande presidenten Abraham Lincoln också hade talat. Inte illa för en fattig flicka från Småland.

Sophies viktigaste påbud var att kvinnor måste ta till orda mot orättvisorna. Men de måste göra det tillsammans: ”Quinnor! – sluten Eder tillsammans, – upplifven och bistån hvarandra!”

Många år senare kom hashtaggen metoo. Otaliga kvinnor som vittnade om övergrepp gjorde äntligen skillnad under hösten 2017. Som språkvetare tycker jag att hashtaggen är suverän. Tillsynes helt ordinär, två sammanskrivna ord: me och too. Men i all sin oansenlighet gav de kvinnor världen över kraft att bryta tystnaden. Det var det lilla ordet också som gjorde all skillnad. Inte längre riskerade vittnet att få bära skammen självt. För också signalerade att hon inte alls var ensam. Hon vittnade i ett sammanhang, en gemenskap. Detta lilla också skapade band mellan vittnesmålen, skapade en ring av systrar som gemensamt höjde sina röster, ställde sig upp och höll hand, fann kraft i varandra. Sophie Sager skulle ha varit stolt.

När jag var liten drömde jag om att bli arkeolog och få gräva upp skelett och fossil. Nu är jag språkvetare och drömmer om att få begrava motvalls kärring som nedsättande tillmäle. För var hade vi varit utan alla motvalls kärringar som gått före och banat väg? I framtidens ordbok kommer motvalls kärring vara en uppåtpuff och ingenting annat.

Karin Milles är docent i svenska vid Södertörns högskola.

Publicerad i nummer: 
2/2019