Sara Lövestam är författare och föreläsare.

Utan komma kan utan bli svårt att förstå.

Ordet som är sin egen motsats

I en text om drottning Margareta, som vi då och då läste i mitt klassrum när jag var lärare i svenska för invandrare, står det:

Margareta kallades ibland ”Kung Byxlös”. Hon hade ju inte byxor, utan kjol.

Den där meningen vållade alltid stora bekymmer. Om hon inte hade byxor, och hon var utan kjol, hade då drottning Margareta ingenting på benen? Mina elever visste redan hur kalla vintrarna kunde bli i Sverige.

I vissa fall fungerar ordet utan som en autoantonym – ett ord som är sin egen motsats! I meningen Hon hade inte byxor, utan kjol betyder utan kjol att hon har kjol. I meningen Hon gick utan kjol betyder utan kjol att hon inte har kjol. Den som blir till sig av detta och vill hitta andra autoantonymer behöver inte titta längre än till årets valaffischer, där det länge raljerades över slagordet ”Mot extremism” som ju både kan betyda att man kämpar mot extremism och att man strävar mot extremism.

Men där mot är en preposition som kan ha två motsatta betydelser, är utan och utan två ord ur olika ordklasser.

Utan kan vara en preposition:

Kaffe utan mjölk

Men utan kan också vara en konjunktion:

Kerstin lät sig inte nedslås, utan hon tog nya tag.

Ofta förkortas den andra satsen, så att ovanstående mening blir: Kerstin lät sig inte nedslås, utan tog nya tag. Ett annat exempel är hur Vi gör det inte i dag, utan vi gör det i morgon gärna blir Vi gör det inte i dag, utan i morgon. Och meningen om Margareta, som denna text handlar om, kan man se som en förkortning av Hon hade ju inte byxor, utan hon hade kjol.

Så här fungerar det med många konjunktioner, så det är inte mycket att orda om. Det speciella med utan som konjunktion är att den bara kan användas om den följer på en negerad sats, alltså en sats med inte, aldrig, ingen eller liknande ord. Man kan alltså skriva:

Hon var inte snäll, utan ganska elak.

Men inte:

Hon var dum, utan ganska elak.

Först berättar man vad något inte är eller gör, förklarar jag för mina elever. Sedan säger man ”utan” och så berättar man vad det är eller gör i stället. Då har man använt utan som konjunktion.

Vi övar på att göra det en stund. Någon riktigt skärpt elev tar fasta på det här med ordklasserna, och påpekar att man då kan lista ut vad meningen om Margareta betyder genom att titta på meningen som helhet. ”Det måste vara en konjunktion. Man kan inte säga byxor utan kjol med utan som preposition, för byxor har ju aldrig kjol.”

Och jag vill väl inte direkt plåga dem, men jag kan ju ändå inte undanhålla dem att det faktiskt finns fall där endast ett kommatecken signalerar hur ordet utan ska tolkas.

Jag vill inte ha kaffe utan mjölk betyder att jag inte vill ha kaffe såvida det inte är mjölk i.

Jag vill inte ha kaffe, utan mjölk betyder att jag vill ha mjölk men inte kaffe.

Det kan ni ju begrunda, alla ni som menar att man aldrig ska sätta kommatecken före konjunktion. I värsta fall sitter ni där och suktar förgäves efter mjölk!

Publicerad i nummer: 
November 2018