Bild: 
Amanda Berglund

En stupad norska

Det kallades både ett framtida idealspråk och ett språkligt monster. I nästan ett århundrade rasade striden om samnorska.

Den 26 november 1962 demonstrerar gymnasister mot ”samnorska i skolan” på torget i Kristiansand i Norge. Tidningen Dagbladet rapporterar: ”Gymnasisterna hade gått i fackeltåg genom staden med plakat och banderoller där det stod: ’Bort med skamnorska’. På torget höll gymnasisterna flera tal och en rad av gymnasiets böcker brändes symboliskt.”

Rubriken till artikeln är: ”Barnslig gymnasistkomedi i Kristiansand” och underrubriken lyder: ”Med bokbål och stora ord på torget – riksmålsgymnasister skyr inga medel.” Sådana artiklar var vanliga i norsk press under 1950-talet och en bit in på 1960-talet. Då var striden om den så kallade samnorskan som mest intensiv.

Tanken bakom samnorskan var att skapa ett enhetligt norskt skriftspråk, som skulle förena bokmål och nynorska, landets två officiella skriftspråksformer. Samnorskan var ett uttalat politiskt mål i över hundra år. Principen var att de två skriftspråken skulle närma sig varandra. Denna strävan uppfattades antingen som en utopi eller som en dystopi. Vissa såg ambitionen som ett tecken på att Norge äntligen skulle komma samman som ett land. Andra tyckte att språkpolitiken var som en vindpust från ett totalitärt samhälle, där staten blandade sig i allt, även i hur människor skriver – och därmed också i hur de tänker.

Det var många som använde drastiska grepp för att visa sitt missnöje med samnorskan. I Norsk Tidend kunde man den 14 oktober 1963 läsa artikeln ”Liv Ullmann och gymnasisterna”. Där rapporteras om hur elever bränner böcker för att de inte gillar språket i dem. Journalisten gör sig lustig över vad som anses vara ungdomens kunskapsbrist och flockmentalitet: ”Förbipasserande kunde inte annat än att le åt tramset.”

Trots att journalisten driver med gymnasisterna är det omöjligt att inte notera den genuina upprördheten och känslostyrkan. Artikeln slutar med en bredsida riktad mot en ung skådespelare: ”Det värsta var dock att en känd och duktig skådespelerska som Liv Ullmann, anställd på Det norske teatret, ville sjunka så djupt att hon deltog genom att läsa en ’dikt’ på demonstrationsmötet. Det är synd att hon vill skämma ut sig sig på det sättet, och det är en skam för Det norske teatret att ha henne i sin ensemble.”

Det framgick inte alltid vilka som låg bakom aktionerna, där skolböcker skrivna på samnorska brändes i stort antal i flera norska städer, men det rådde inga tvivel om att syftet med att bränna böckerna gick hand i hand med målet hos Foreldreaksjonen mot samnorsk i skolen, ’Föräldraaktionen mot samnorska i skolan’.

Denna organisation bekämpade de politiska stegen mot samnorska. Det är oklart om Foreldreaksjonen finansierade bokbålen, men många trodde att organisationen hade ett finger med i spelet. Foreldreaksjonens ledare var rederiägaren Helene Sofie Wigert.

Dagbladet skriver den 30 januari 1963 om hur en ung man uppmanar människor att delta i ett bokbål i Oslo. Reportern frågar mannen om det är han själv som står för kostnaderna: ”Inte ett öre. Redaren betalar”, svarar mannen. Man kan kanske räkna ut vilken redare han talade om.

Men striden gällde egentligen inte samnorska. Demonstranterna vände sig i stället mot den radikala varianten av bokmål. De betraktade det radikala bokmålet som ett steg på vägen mot samnorska. Därför ansåg de att det var viktigt att bekämpa det radikala bokmålets utbredning.

Det mer danskpåverkade traditionella bokmålet – eller riksmålet – har till exempel bara två genus: utrum och neutrum. Men i det radikala bokmålet kom många feminina ord med ändelsen -a in i skolböckerna. I debatten ställdes bland annat riksmålsformer som boken och solen mot radikala bokmålsformer som boka och sola. Och inte minst diskuterades symboliska ord, som riksmålsformerna efter, nu och sprog mot de radikala formerna etter, och språk.

Denna radikala bokmålsvariant användes i stor utsträckning i skolböcker i mitten av 1900-talet. Motståndarna uppfattade språkformen som ett politiskt ingrepp i en naturlig språkutveckling. Och vissa såg den alltså som synonym med samnorskan.

Kritikerna ansåg att det radikala bokmålet varken var fågel eller fisk, utan en konstig skrivbordsprodukt som förstörde språket – och som låg långt bort från det för norrmän naturliga talspråket i bland annat huvudstaden Oslo.

Bokbål var det mest extrema inslaget i protesterna. Vanligtvis var manifestationerna betydligt lugnare. Under 1953 samlade Foreldreaksjonen in 407 119 underskrifter mot vad de ansåg vara samnorska i skolan. Hur kunde språkfrågan ge upphov till så starka känslor att var sjunde norrman skrev på en protestlista?

I Norge har språk varit en het potatis för politikerna i omkring tvåhundra år, så svaret beror på vem du frågar.

I boken Innhogg i nyare norsk språkhistorie (1992) skriver filologen Ernst Håkon Jahr att Norge under 1800-talet hade två kulturer: en norsk och en ”importerad kolonikultur”. Varje kultur hade en språkvariant, där riksmål – som senare kom att kallas bokmål – stod närmare danska, och främst talades i vissa städer, medan landsmål – senare nynorska – främst förknippades med landsbygden.

I kampen mellan de två kulturerna stod dessa två språkvarianter i centrum: ”Att rikta ett angrepp mot ämbetsmännens språkherravälde blev därför ett viktigt politiskt redskap för oppositionen. Bönderna, däremot, representerade en nationell norsk kultur med spår tillbaka till den historiska tid då det norska riket och den gammalnorska kulturen blomstrade! Och kunde bli en symbolisk spjutspets”, skriver Ernst Håkon Jahr.

Lars Roar Langslet, tidigare kulturminister, har skrivit en bok om riksmålets historia: I kamp for norsk kultur: riksmålsbevegelsens historie gjennom 100 år (1999). Han hävdar att allt genuint norskt skriftspråk föll bort under senmedeltiden, till förmån för danskt. Något enhetligt norskt skriftspråk fanns helt enkelt inte, då Norge var i union med Danmark. Talspråket på östlandet var då påverkat av danska, men inte desto mindre norskt – i synnerhet till uttalet.

Många av de former som senare kom att uppfattas som danska har till exempel rötter som går tillbaka till tiden före 1536 års union med Danmark. Bokmålets jeg kommer är, skriver Lars Roar Langslet, därför lika norskt som nynorskans eg kjem.

Inte minst var det allmänna bokspråket, riksmålet, det språk som många av Norges stora författare använde sig av – för att definiera nationen efter unionsupplösningen med Danmark 1814.

Landsmålet hade också sina författare. Ivar Aasen reste under mitten av 1800-talet runt i landet för att dokumentera språkbruket, ett arbete som resulterade i beskrivningar av nynorskans grammatik och ordförråd. Aasmund Olavsson Vinje och Arne Garborg var andra tidiga framstående författare som skrev på landsmål. Men riksmål var det litterära språket för till exempel Bjørnstjerne Bjørnson, författaren som bland annat blev känd för sina berättelser om bondelivet och för att ha skrivit texten till den norska nationalsången, Ja, vi elsker dette landet.

En annan stor författare under denna tid var Henrik Ibsen. Trots att hans son var gift med Bjørnstjerne Bjørnsons dotter kom de inte alltid så bra överens. Men de stod på samma sida i språktvisten. I Verdens Gang skrev Henrik Ibsen den 28 oktober 1899: ”I den frågan är jag helt och fullt överens med Bjørnson. […] Jag vill inte vara med om att avrätta den litteratur jag själv har varit med om att föra fram. Jag vill inte vara min egen bödel.” Andra författare som senare omfamnade riksmålet var bland annat Knut Hamsun och Sigrid Undset.

Men riksmålet var enligt en rad språkvetare aldrig något språk för hela riket. Sylfest Lomheim, professor i norska vid Universitetet i Agder och tidigare chef för norska Språkrådet, hävdar att det bara användes i vissa samhällsklasser.

– Riksmålet har sina rötter i danska och brukades av en liten minoritet i Kristiania, Bergen och några få andra städer. Riksmål var talspråk i stora delar av landet, men det gällde i ett speciellt socialt skikt och för väldigt få människor, säger han.

Tor Guttu, redaktör för Norske akademis ordbok, tycker inte att den här bilden är korrekt.

– Det är en stark förenkling av historien.

Hans bild av utvecklingen är att språk inte alltid går hand i hand med politisk hemvist eller samhällsklasser. Som exempel nämner Tor Guttu bland annat socialdemokratiska Arbeiderpartiets Christopher Hornsrud och Johan Nygårdsvold. Bägge var statsministrar som talade riksmål, men som ändå ägnade sin politiska karriär åt att i första hand kämpa för arbetarklassen. Författare som Rudolf Nilsen och Nordahl Grieg hade arbetarklassbakgrund och stod politiskt till vänster. Men de var språkligt konservativa och använde riksmål.

De stora slagen i den norska språkstriden följde på varje stavningsreform. De reformer som genomfördes 1917 och 1937 hade som uttalat mål att de två språkformerna skulle närma sig varandra. Och målet var alltså det gemensamma skriftspråk som kallades samnorska.

– En orsak till att striden blev så bitter var att språk upplevs personligt och är knutet till människors identitet. Om det sätt du alltid har skrivit på plötsligt definieras som fel av en statlig myndighet blir reaktionerna starka, säger Tor Guttu.

Att det var riksmålet, bokmålet – alltså den norska som talades i flera större städer som, enligt de politiska ambitionerna, skulle förändras mest kan ha bidragit till det utbredda missnöjet.

Under 1937 kulminerade protesterna, då en lång rad nynorska ord och grammatiska former, som tidigare hade varit valfria, blev obligatoriska i bokmålet.

Under andra världskriget tog språkdebatten en tillfällig paus, men efter freden 1945 tog kampen fart på nytt. Länge hade det varit liberala Venstre som hade kämpat för samnorska. Nu var det i stället Arbeiderpartiet som började driva frågan med kraft. I synnerhet var det Halvdan Koht, tidigare utrikesminister och ett av partiets tyngsta namn, som gjorde samnorska till en profilfråga. Han betraktade samnorskans former som mer folkliga. Därför ansåg han att de bättre återspeglade arbetarklassens språk. Samnorska var för Halvdan Koht ett sätt att indirekt uppvärdera arbetarnas kultur.

På motståndarsidan var författaren Arnulf Øverland tongivande. Mellan 1947 och 1956 var han ledare för Riksmålsforbundet. Han hävdade att samnorsk var en ”stympad” form av nynorska. Han beskrev samnorska som ”en upplösning av två utmärkta skriftspråk till fördel för ett tredje som är baserat på dialekter från östlandet och skrivbordsarbete”.

Arnulf Øverland hotade med skolstrejk, samtidigt som Foreldreaksjonen förberedde en rättssak. De protesterade mot att läroböckerna – som utgjorde normen för hur barn skulle läsa och skriva – var författade på ett bokmål som var så annorlunda det språk de själva talade, att de i stället dömde ut det som samnorska. De såg språket i läroböckerna som ett tecken på att samnorska var på väg att få fotfäste i skolorna.

Men då, i april 1954, bara två dagar innan skolstrejken skulle bryta ut, backade departementet och accepterade ett mer traditionellt bokmål i undervisningen i första och andra klass. Det handlade dock inte om någon fullständig reträtt från departementets sida. Ambitionen om att Norge via ett radikalt bokmål skulle göra en språklig resa till samnorska fanns kvar. Från tredje klass skulle därför barnen möta en mer radikal språkdräkt i skolböckerna så att de vande sig vid den. Dålig ekonomi gjorde dock att departementets utbyte av böcker drog ut på tiden. Först under 1960-talet slutfördes det.

Men inte långt efter det att skolböckerna bytts ut, skedde en vändning i språkpolitiken. När Norsk språkråd 1972 avlöste Norska språknämnden som landets språkvårdande organ, började en uppmjukning från politiskt håll. Steg för steg demonterades planerna på ett enhetligt språk. Samnorskan som projekt lades så småningom på is. Till sist tystnade också den politiska debatten om samnorska.

Hur står det då till 2018? Nynorska är på tillbakagång och talas av en minskande del av befolkningen. 1950 var det 30 procent av eleverna som hade nynorska som huvudspråk i grundskolan. I dag är det bara 12 procent. På gymnasiet är det 6 procent och i högre utbildning bara 2 procent som använder nynorska.

Tor Guttu anser att det är uppenbart att slaget om samnorska förlorades för länge sedan. Skälet är helt enkelt att norrmännen inte ville ha den nya språkvarianten.

– Folk är språkkonservativa. Vi utbildar oss, får intryck och tänker genom språket. Man gör tillvaron fattigare genom att frånta oss invanda språkmönster, som dem man har vuxit upp med, lärt sig och internaliserat, säger han.

Andelen texter på nynorska på nätet är bara mellan 6 och 10 procent. Bokmål används till den stora majoriteten av texterna på norska. Men det är, enligt Tor Guttu, inte det radikala bokmålet som har segrat i språkstriden.

– Frekvensen för ord- och böjningsformer i textdatabaser visar tydligt att det moderata bokmålet – kalla det gärna riksmålet – har vunnit. Dialekter blir mer och mer accepterade, och de används också av programledare i den statliga televisionen NRK. Men av språkteknokratisk samnorska i form av radikalt bokmål eller samnorska syns inte många spår.

Men Sylfest Lomheim är inte lika säker på att det radikala bokmålet inte har haft vissa framgångar. Som exempel nämner han den feminina substantivändelsen -a som har blivit allt vanligare i ord som sola och boka. Han tror därför att samnorska kan ha framtiden för sig. Det är dock ingen utveckling som, enligt Sylfest Lomheim, kommer att dikteras av politiker.

– Säger du boken? Solen? Døren? Hytten? Nej, jag trodde väl inte det. Nästan ingen gör det. Radikala bokmålsformer, som var otänkbara för några årtionden sedan, har nu tagit sig in i det vanliga bokmålet, säger han.

Sylfest Lomheim förutspår att trenden kommer att fortsätta. De två formerna bokmål och nynorska har genom åren blivit allt mer lika varandra.

– Människor som skriver norska 2018 känner inte till vilket stort närmande som har skett inom loppet av de hundra senaste åren. Norska har förändrats mycket mer än svenska. Det här är inget önsketänkande från min sida; det kan bli samnorska av detta om hundra år – utan att Stortinget lägger sig i det.

Lars Vikør, professor i nordisk språkvetenskap vid Universitetet i Oslo, tror även han att nynorska och bokmål kan komma att smälta samman till en enda språkform. Om det skulle bli så är det dock ingen förändring som kommer att ske snabbt.

– De som har vant sig vid en språkform som vuxna kommer att förbli konservativa och skriva som de är vana vid. På längre sikt kan en utjämning av stilnormerna i kommande generationer leda till att norskan blir mer enhetlig – kanske till den grad att en framtida generation kommer att skriva något som kommer att uppfattas som en språkform med variationer som överskrider gränserna mellan bokmål och nynorska. Men förändringen kan också gå i helt andra riktningar, till exempel att bokmål får övertag över nynorska, eller att en globaliseringsprocess från engelskan gör norskan som helhet svagare och mer utsatt. Det finns motstridiga tendenser i dag, så jag ser framtiden som ganska öppen.

200 år av språkdebatt (samnorskans uppgång och fall)

1814: Norges union med Danmark upphör. Trots att en union med Sverige tar vid, börjar processen med att definiera en nationell identitet. Många diskuterar vad som är riktig norska. Ett avgörande steg är när författaren och språkforskaren Ivar Aasen (1813–1896) konstruerar ett skriftspråk, landsmål, som baseras på dialekter från västlandet. Detta blir senare nynorska.

1878: Odelstinget, en av Stortingets två kamrar, beslutar att muntlig undervisning i skolan ska utgå från elevernas dialekt.

1885: De två skriftliga språkformerna, riksmål och landsmål, blir jämställda. Skolledningen får avgöra vilket skriftspråk som ska användas i det egna distriktets skolor.

1906: Noregs mållag, Norges språkorganisation, grundas med syftet att främja landsmålet.

1907: En första normering av riksmålet genomförs. Sidemålsstil, att elever måste visa att de behärskar båda språkvarianterna, blir obligatorisk. Riksmålsforbundet grundas med syftet att främja riksmålet. Den första ordföranden är nationalikonen Bjørnstjerne Bjørnson, författare och debattör.

1909: Idén om samnorska som ett framtida gemensamt norskt skriftspråk introduceras av Moltke Moe, professor i folkloristik.

1916: Østlandsk reisning, den första organisationen som förespråkar samnorska, grundas. Den får aldrig lika stort inflytande som Noregs mållag eller Riksmålsforbundet.

1917: En stavningsreform genomförs där ord och böjningsformer från landsmålet introduceras i riksmålet. Reformen utlöser stora protester och kallas samnorskreformen.

1929: Landsmål byter namn till nynorska och riksmål byter namn till bokmål. Det senare namnbytet sker trots protester från många riksmålsanhängare. I en skrivelse påpekar departementet att barns talspråk ska respekteras.

1933: Socialdemokratiska Arbeiderpartiet tar i partiprogrammet ställning för att ”arbeta för samnorska”. Halfdan Koht, senare utrikesminister, blir partiets stora språkideolog.

1938: En stavningsreform genomförs som i flera avseenden ligger långt bort från Ivar Aasens ursprungliga landsmål. Nu införs ännu fler nynorska former i bokmål, och i nynorska introduceras former mer präglade av östlandets dialekter.

1939: Skolstyrelsen i Oslo beslutar att samnorska former eller radikala bokmålsformer ska ligga till grund för undervisningen. En del föräldrar tycker att beslutet är provocerande.

1941: Ockupationsmyndigheterna introducerar en egen rättstavning. Den avskaffas efter andra världskrigets slut.

1949: Foreldreaksjonen mot samnorsk i skolen håller sitt första protestmöte på Uranienborg skole i Oslo.

1952: Statliga Norsk språknemnd bildas. Nämnden ska bland annat ”främja ett närmande mellan de två skriftspråken”.

1959: Landslaget for språklig samling, en organisation för samnorska, bildas under en period då den officiella samnorskpolitiken mildras.

1972: Samnorskpolitiken mjukas upp ytterligare när Norsk språknemnd avvecklas och efterträds av Norsk språkråd.

1981: En reform av bokmålet innebär i praktiken att strävan mot samnorska ges upp.

1988: I ett uttalande skriver Stortinget att ambitionen att på sikt skapa ett enhetligt språk ”som tidigare var central i officiell norsk språkpolitik, framstår i dag i praktiken som mindre aktuell”.

2002: Språkrådet avlöser Norsk språkråd. Språkrådet överger helt idén om att de två språkformerna ska närma sig varandra. Stortinget skriver i ett uttalande att utvecklingen inom nynorska och bokmål inte kan styras av offentliga initiativ.

Publicerad i nummer: 
November 2018