Bild: 
Istockphoto
Pagan i Myanmar grundades år 849 och var 1044–1287 huvudstad i riket med samma namn.

Det här är Myanmar

Nu är det dags att skriva Myanmar i stället för Burma. Språkrådets Ola Karlsson reder ut varför.

För många länder och städer finns namnformer som konkurrerar med varandra. Det är inte alltid lätt att veta vad som gäller. Eller vem som bestämmer. Det blir tydligt i frågan om valet mellan Burma och Myanmar.

För namn på främmande länder och städer håller vi i regel fast vid gamla invanda former. Det gäller särskilt för så kallade exonymer, namnformer som på olika sätt anpassats till vårt eget språk. Vi skriver Österrike och Köpenhamn, inte Österreich och København – som är endonymer, ländernas egna namnformer.

Medierna är ofta pådrivande i detta: de vill fortsätta att använda de namnformer som läsarna enklast känner igen. Men också språkvården står bakom grundprincipen att hålla fast vid de etablerade exonymerna.

Samtidigt är det i dag alltfler sådana namn som ifrågasätts. Ibland handlar det om bristfälligt underbyggda föreställningar om att gamla namnformer är förlegade. Men ibland är ifrågasättandet mer motiverat, ofta av politiska skäl. Därför kan råd om namnval i dag behöva bygga på grundliga utredningar. Detta gäller till exempel den komplexa frågan om valet mellan namnen Burma och Myanmar på landet i sydöstra Asien.

Jag och mediespråkvårdaren Lena Olausson inledde i våras en rundfrågning till en rad experter på området, huvudsakligen journalister och statsvetare, som dock mest befäste att det finns många olika uppfattningar i denna infekterade namnfråga. Jag grävde sedan vidare i olika sakförhållanden och argument, och fick fram ett slags provkarta på de typer av argument och fakta som kan påverka namnrekommendationer.

Vi börjar med de politiska faktorerna. Burma och Myanmar är lite förenklat två stavningsformer av samma namn, med latinsk skrift, som går tillbaka på benämningen på den dominerande folkgruppen i landet, burmanerna. På burmesiska skrivs landets namn så här:

Namnet Burma avspeglar en mer talspråklig form, i regel utläst ”Bama”, Myanmar en mer skriftspråklig, tidigare Mranma, men r-ljudet har i dagens burmesiska uttal glidit över i ett j-ljud. Båda används omväxlande i landet.

Dåvarande militärregimen utsåg 1989 Myanmar till officiell latinsk namnform för att bättre återge den formella burmesiska formen, och samtidigt fjärma sig från den form som det tidigare brittiska styret hade använt. Men enligt kritikerna även för att militären ogillat det talspråkliga vardagsspråk som stavningen Burma avspeglade.

I protest mot militärregimen höll dock oppositionen, och stora delar av omvärlden, fast vid Burma. Inte så mycket på grund av stavningen Myanmar som för att det var ett militärt, självsvåldigt beslut.

Situationen är nu en annan, eftersom den demokratiskt valda regeringen inte har återgått till att kalla landet Burma. Frågan är inte längre politiskt känslig i landet, och att hålla fast vid Burma av politiska skäl är knappast längre giltigt.

I dag är det tvärtom många i omvärlden som undviker namnet Burma med föreställningen om att det är ett kolonialistiskt, brittiskt namn. Men Burma är en av många transkriberingsstavningar, det vill säga sådana stavningar där ett språks ljud återges med ett annat teckensystem än språkets eget. I detta fall återges alltså språkljuden i burmesiska med latinska bokstäver.

Ursprunget till stavningen Burma är antagligen en portugisisk form, men etymologin är osäker och månghundraårig. Formen Burma har använts av britterna och fastnat som standardform i engelskan – och tidigare alltså i burmesiskan i latinsk form – men det är inte samma sak som att britterna har gett ett ”brittiskt namn” på landet. Däremot associeras namnet till ett kolonialt förflutet, och det kan i viss mån ändå ses som en brittisk exonym.

Att engelskt bruk påverkat lokalt i landet är för övrigt inte så konstigt med tanke på att engelskan historiskt varit ett viktigt språk i administrativa och politiska sammanhang. Man kan jämföra med namnformer som Calcutta/Kolkata, Bombay/Mumbai och Madras/Chennai i Indien, som lokalt ändrats på liknande, men mer politiserade, grunder.

Ser man snarast Burma och Myanmar som latinsk återgivning av två lokala endonymer, får Myanmar i dag ses som den officiella formen. Det är också den form som följer den så kallade MLCTS-standarden – det officiella systemet för överföring av burmesisk skrift till latinsk. Fördel Myanmar alltså. Observera dock att detta i grunden handlar om att den engelska transkriberingsstavningen har ändrats; den burmesiska stavningen, med ett helt annat alfabet, är densamma.

Något annat som i hög grad inverkar på valet av namn är vilken form som förekommer oftast. Burma har till nyligen dominerat stort i svenska medier, även om Myanmar blivit *vanligare de senaste åren. I andra länder i Norden och Europa varierar bruket stort, och flertalet EU-länder använder ”garderingen” Myanmar/Burma, åtminstone som officiell EU-form. Man ska dock vara medveten om att namnbruket ofta varierar inom ett land, till exempel så att ett lands utrikesdepartement använder Myanmar, EU-källor Myanmar/Burma och medierna Burma.

Man bör därför också fråga sig varför olika aktörer väljer en viss form. Myanmar har till exempel tidigare ofta använts av dem som har relationer till statsmakten eller av andra skäl haft anledning att visa hövlighet mot den. Ser man till bruket i stort är slutsatsen ändå att internationell och nordisk harmonisering talar mer för Myanmar – som nu också är Språkrådets förstahandsrekommendation.

Men vem är det då som bestämmer vilket namn som i slutändan ska vara det officiella i Sverige? Ingen faktiskt. Medierna, språkvården respektive regeringen och utrikesdepartementet pekar mest på varandras rekommendationer, vilka som sagt mest baseras på vilket namn som är vanligast.

Men bruket kan inte alltid få styra, eftersom det då finns risk för cirkelargumentation: att språkvården rekommenderar Burma för att det dominerar stort i medietexter och medierna använder Burma för att språkvården rekommenderar det.

Därför gäller det ibland att bryta med bruket. I juni spreds till exempel namnet Norra Makedonien som svensk form av det föreslagna namnet för Makedonien (eller FYROM, som det heter enligt FN – en förkortning av Former Yugoslav Republic of Macedonia).

Då försökte jag som språkvårdare snabbt påverka medierna att i stället använda det mönsterenliga Nordmakedonien. Jämför till exempel med Sydsudan, Nordkorea, Västsverige. Detta just för att bruket så lätt styr över vilken form som fastnar.

Även om språkvården saknar mandat att fatta beslut, kan den alltså ändå påverka vilken form som används, och i förlängningen vilka namn som blir de officiella. Vi presenterade vår Burmautredning för den så kallade Mediespråksgruppen, med språkansvariga för en lång rad svenska medieföretag. Och den 1 juni i år genomförde Språkrådet och ett antal medier en samlad övergång från Burma till Myanmar.

I en tid av snabba namnförändringar ser vi nu antagligen början på mer normerande namnråd från språkvården, det vill säga att språkvården inte bara ger rekommendationer, utan också i någon mån föreskriver vilken form som ska användas.

Men namnråd gäller inte bara själva namnet. Med namnändringar följer också frågor om hur namnet ska uttalas, dess adjektivform, formerna för landets invånare och språk. Det är frågor som inte alltid är så enkla och som krävt särskilt mycket utredning i Burmafrågan.

Uttalet för Myanmar är inte självklart men /mjannˈmɑ:r/, som rimmar på fanfar, ligger relativt nära källspråket, samtidigt som det är en försvenskad rekommendation. Den har tydligare betoning på andra stavelsen och ett mer stavningsnära uttal med r på slutet, som inte utläses i burmesiska, utan mer fungerar som en engelsk markör för långt a. Inte helt självklart är heller återgivning av j-ljud med y, men det är vad MLCTS föreskriver.

Vi förordar i första hand också adjektivet myanmarisk och invånarbeteckningen myanmarieren myanmarier, flera myanmarier – trots att dessa är relativt oetablerade och knappast självklara ordbildningar. De är dock upptagna i Utrikes namnbok och i norska och danska ordböcker.

Många som använder Myanmar kommer säkerligen fortsätta att använda burmesisk och burmes, och en sådan ”inkonsekvens” är vanlig och accepterad i andra språk, till exempel i engelskan. Även om Burma och Myanmar ursprungligen syftar på samma sak, och egentligen är lika lite inkluderande för olika folkgrupper, kan det från vårt perspektiv ändå vara rimligt att använda myanmarier för hela landets befolkning och låta burmaner syfta på den dominerande folkgruppen.

Huvudspråket i landet bör fortsatt kallas burmesiska, eftersom det helt enkelt inte finns någon ”myanmariska”. Burmesiska är officiellt språk i Myanmar, där det främst talas av folkgruppen burmaner (som förvirrande nog även kallas burmeser). Andra folkgrupper i landet talar andra språk, som shan och karen, och dessa bör förstås lyftas fram när det är relevant.

Även för andra geografiska namn i landet finns det ofta en stavningsvariation mellan former baserade på lokala språk och former baserade på burmesiska. För dessa kan man följa de officiella burmesiska namnen i de områden där burmesiska dominerar. Det innebär att den största staden i landet i dag ofta skrivs Yangon i internationella medier, även om den äldre formen Rangoon också är vanlig och accepterad. För namn i områden som domineras av andra grupper och språk har styret i landet lanserat nya burmesiska former, ett diskutabelt försök till ”burmesifiering” av nationens ortnamn. Där bör i stället de hävdvunna lokala namnformerna användas, som stadsnamnet Hsipaw, som på burmesiska heter Thibaw.

Som synes är frågan om Burma eller Myanmar osedvanligt knepig. Men vi kommer säkerligen att få se många fler sådana komplexa namnfrågor framöver. Och än har knappast Myanmar vunnit kampen om vilken namnform som är den officiella svenska. För i Sverige är det i slutändan de som använder språket som bestämmer, inte språkvården eller politikerna.

Ola Karlsson är språkvårdare på Språkrådet och redaktör för Svenska skrivregler.

Läs mer om exonymer och endonymer i Språktidningen 8/2016.

Publicerad i nummer: 
Oktober 2018