Bild: 
Kornelia Engqvist

Spetsat objekt ger äldre stil

Olle josephson om knepet som får texter att låta som talspråk.

Satsdelen objekt är stilistiskt intressant. Men då ska det stå på rätt ställe – eller snarare på fel. På sidan 40 i denna tidning utreds när objektet kan strykas. Men här ska det handla om objektets placering.

Objektets vanliga plats är i satsens andra hälft, inte sällan som sista satsdel. Men svenskans grammatik tillåter spetsställning: Honom har jag aldrig träffat i stället för Jag har aldrig träffat honom.

I vardagstalet börjar vi ibland en sats med objektet. Oftast är detta objekt pronomenet det i satser som Det vet jag inte, Det kan jag väl göra. Konstruktionen saknas i många språk – översätt till engelska med bibehållen ordföljd och hör hur tokigt det låter!

Om det inledande objektet i en talspråksmening är ett substantiv, får det extra eftertryck: Tvätten har jag alldeles glömt! Den flickan ser du inte mer. Det här förslaget får vi ta på nästa möte. Ofta låter det som i de två senare meningarna; objektet konstrueras med demonstrativt pronomen som den eller det här.

I vanlig sakprosa är inledande objekt inte omöjliga, men högst ovanliga. När de dyker upp i litteraturspråket blir därför resultatet tvåfaldigt: dels får texten en muntligare prägel, dels inpräntas det spetsställda objektet – om det är något annat än pronomen – ordentligt i läsaren.

Mest objektspetsställande av alla författare är nog Astrid Lindgren. Det bidrar till att hennes prosa är så lätt att högläsa, och också till att man kan tycka sig höra hennes röst i texten. I inledningskapitlet i Emil i Lönneberga har jag räknat att av sammanlagt sextio huvudsatser börjar nio med objekt:

”Men Ida blev han tvungen att nypa lite, annars hade hon inte gett honom sin sirapssmörgås, och katten jagade han i all vänlighet för att se om han kunde springa lika fort som en katt. Fast det begrep ju inte katten.”

Kursiveringarna av objekten i exemplen är mina, men också dem förutan ligger det mycket nära till hands att betona Ida och katten, och även det. Ida och katten behandlas grammatiskt likadant i två på varandra följande satser. Därigenom jämställs de betydelsemässigt på ett lustigt sätt, i ett slags Emilperspektiv.

Det sägs ofta att Selma Lagerlöfs litteraturspråk lånat från muntligt berättande. Och visst kan hon spetsställa objekt, men inte lika mycket som Astrid Lindgren. I det berömda kapitlet ”Gösta Berling, poeten” i Gösta Berlings saga – det där Gösta och Anna Stjärnhök jagas av vargarna på isen – har ungefär var 25:e huvudsats inledande objekt. Lagerlöf utnyttjar konstruktionen för att ge en episk, nästan ödesdiger klang åt repliker i indirekt och direkt anföring:

”Och stor lön hade hon inte, ingen hade hon ännu sett till”, ”Många synder har jag på mitt samvete, svarade Gösta”, ”Mången vet jag som har ångrat den dag han kört med dig till gille”.

Det kan jämföras med August Strindberg. Prosan i Hemsöborna är vidunderlig, men knappast talspråklig. Jag räknar till ungefär ett spetsställt objekt på femtio satser, alltså hälften så vanligt som i Gösta Berlings saga. När Strindberg väl utnyttjar greppet kan han som Astrid Lindgren skapa parallelliseringseffekter. Carlsson och Norman rivaliserar om Ida under höslåttern:

”Carlsson har fått professorns Ida till sin räfserska och som han går sist i slaget, kan han utan att blottställa vadorna, och på skryt, vända sig om för att kasta ett ord åt henne; men Norman har han under sträng bevakning snett framför sig …”

Carlsson är subjekt i det här exemplet, medan Norman är spetsställt objekt. De kommer på samma inledande plats i var sin huvudsats. Därigenom blir motsättningen mellan dem starkare än om det stått ”men han har Norman under sträng bevakning snett framför sig …”

De tre exemplen har jag hämtat från 1800- och 1900-talslitteratur. Det är nog ingen tillfällighet. Konstruktionen med ett spetsställt betydelsetungt objekt kan visserligen låta muntlig, men det är ofta en berättarröstens muntlighet. Vi hör inte de skildrade personernas muntlighet, inte heller i Gösta Berlings stiliserade repliker.

2000-talsförfattare som skriver talspråksnära prövar andra metoder. I exempelvis Kristina Sandbergs böcker om Maj är det gott om ofullständiga satser, omtagningar eller meningar som börjar på ett sätt och slutar på ett annat. Men med undantag för en del det saknas nästan helt spetsställda objekt.

Rådet till hugade skribenter blir alltså: ett äldre muntligt berättande skriver du fram med spetsställda objekt. Det får du gärna pröva!

Olle Josephson är professor i nordiska språk vid Stockholms universitet.

Publicerad i nummer: 
September 2018