Bild: 
Emma Hanquist

Vem ska rädda ordboken?

Försäljningen av tvåspråkiga ordböcker rasar när gratistjänsterna ökar. Men vem bekostar kvaliteten?

När bröderna Grimm började samla material till Deutsches Wörterbuch 1838 var syftet inte bara att samla ord, utan också att förena de olika tyska små hertig- och furstendömena till en språklig nation – i sann romantisk anda. Liknande projekt återfinns i en rad andra länder, exempelvis den brittiska Oxford English dictionary och vår egen Svenska Akademiens ordbok, SAOB. På ett encyklopediskt sätt har dessa historiska – diakrona – ordböcker, förutom att informera om ordens uttal, böjning, stavning och betydelse, också redogjort för ordens ursprung, deras etymologi. Dessa ordböcker fyller behovet av att dokumentera ett språk, dess utveckling och användning, för framtiden. Man kan kalla det ett dokumentationslexikografiskt behov.

I sin nyutkomna bok Språkpolitik ägnar professor Olle Josephson ett kapitel åt ordboksutgivningen i Sverige. Han beskriver där också ett annat grundläggande behov som ordböcker fyller: det brukslexikografiska

– Med det syftar jag på ordboken som ett rent praktiskt hjälpmedel för den användare som vill slå upp hur ett ord stavas eller böjs, säger Olle Josephson.

Här hittar man till exempel Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien, som är synkron, det vill säga den beskriver samtidens språk.

De tvåspråkiga ordböckerna – de som används då man översätter från ett språk till ett annat – möter också detta brukslexikografiska behov. Primärt är de hjälpmedel för den som vill förstå eller uttrycka sig på ett annat språk. Själva dokumentationen kommer här i andra hand. Tvåspråkiga ordböcker vilar kanske inte därför på den ideologiska grund om ett nationsbygge som vissa av de enspråkiga ordböckerna gör.

Att de inte heller har varit en nationell angelägenhet förklarar kanske varför de traditionellt publicerats av privata aktörer, medan de enspråkiga ordböckerna delvis har finansierats av staten och har haft en närhet till akademier av olika slag, till exempel Svenska Akademien. 

Så ser ordboksutgivningen i Sverige ut än i dag. Visserligen existerar det en viss statlig utgivning av tvåspråkiga ordböcker: Lexin-serien, till exempel, ges ut av Språkrådet, som är en del av myndigheten Institutionen för språk och folkminnen. Namnet Lexin står för ’lexikon för invandrare’ och startades ursprungligen av Statens institut för läromedel och Statens invandrarverk. 


Illustration: Emma Hanquist

Denna serie med tvåspråkiga ordböcker täcker de vanligaste minoritets- och invandrarspråken i Sverige, till exempel somaliska och arabiska. Ordböckerna är speciellt anpassade för att användas i undervisningen i svenska som andraspråk. 

– Det är en utmärkt serie, men det handlar om ordböcker av enklare slag. De är inte så omfattande, utan innehåller bara de vanligaste orden i svenskan, säger Olle Josephson.

Så här i valtider kan man verkligen fundera på det faktum att staten inte stöttar den tvåspråkiga ordboksutgivningen. Politikerna pläderar ju bland annat för att staten bör göra godkänt betyg i språk till ett inträdeskrav för gymnasieskolans högskoleförberedande program. Då kanske de också bör fundera på vilka verktyg dessa elever behöver för att kunna tillägna sig ett eller flera språk.

– Att lära sig ett språk är väldigt arbetsamt och kräver tillgång till bra hjälpmedel, säger Maria Sjödin på Morfem förlag. Sverige är ett relativt litet land, som är exportberoende. Svenskar är också intresserade av kulturellt utbyte med andra länder. Vi behöver naturligtvis ha bra ordböcker mellan svenska och andra språk. Och ansvaret för att det ska finnas sådana kan inte enbart ligga på privata företag. Ordböcker borde ligga i statens intresse. Men insikten om hur värdefullt det är med bra ordböcker är klen på många håll. 

Olle Josephson håller med:

– Ordboksutgivning borde vara en uppgift för det allmänna.

Maria Sjödin var anställd på Norstedts ordboksredaktion innan hon år 2012 startade Morfem förlag. Där ger hon ut böcker med anknytning till språk, exempelvis Olle Josephsons Språkpolitik

Norstedts var i mitten av 1990-talet också ett av tre förlag som hade en omfattande utgivning av tvåspråkiga ordböcker. De andra var Prisma och Natur & Kultur. Även om det i dag förekommer en viss ordboksutgivning på olika förlag, har antalet verksamma redaktörer och förläggare decimerats kraftigt. Flera förlag har helt slutat med ordboksutgivning. Det finns endast ett enda förlag kvar som fortfarande kan sägas ha en ambitiös ordboksutgivning: Nationalencyklopedin, NE. 2015 förvärvade NE Norstedts ordboksverksamhet. I dag ger NE ut ordböcker till och från svenska på ett tjugotal språk, men redaktionen har krympt, och omfattar i dag endast två personer.

– Vi två står i princip för hela den svenska tvåspråkiga ordboksutgivningen, säger Mathias Thiel, datalingvist och lexikograf, om sig och sin kollega Elisabeth Marklund Sharapova, som har en halvtidstjänst som lexikograf. 

Mathias Thiel själv är heltidsanställd, och har arbetat med ordböcker sedan 1991. Han har på nära håll bevittnat förlagsbranschens och ordboksutgivningens förändring under sina yrkesverksamma år. När han började omfattade Norstedts ordboksredaktion cirka tio anställda: redaktörer, marknadsförare och annan personal.

– Liksom andra delar av förlagsbranschen har vi sett en vikande försäljning av tryckta tvåspråkiga ordböcker, mycket på grund av konkurrensen från gratistjänster på internet. Det har givetvis påverkat personalstyrkan, säger Mathias Thiel.

Samtidigt som digitaliseringen har inneburit en rejäl utmaning för förlagen, med användarnas förväntningar att allt ska finnas tillgängligt gratis, innebär det också en möjlighet. Både Mathias Thiel och Elisabeth Marklund Sharapova understryker att det digitala i sig inte är något hot. Ordboksredaktionen har arbetat länge digitalt.

– Det jobb vi gör ligger ju till grund för både tryckta ordböcker, nätbaserade ordböcker och appar. Tidigare gav förlaget ut disketter och cd-romskivor med tvåspråkiga ordböcker. Det digitala är också en möjlighet, säger Elisabeth Marklund Sharapova.

Mathias Thiel framhåller också att den tryckta boken inte heller är den mest ideala behållaren för ordböcker. 

– Jag anser faktiskt att en ordbok är allra bäst när den har någon digital tillämpning, säger han.

Som exempel på de digitala ordböckernas fördel nämner Mathias Thiel främst två detaljer: en sökning i en databas ger fler och mer precisa träffar än vad bläddrandet i en fysisk bok gör. Dessutom är en databas inte utrymmesbegränsad, vilket tilllåter ett större antal uppslagsord och förklarande fraser.

– En bra indexerad digital ordbok ger snabba träffar på fasta uttryck, som familjens svarta får. I en tryckt ordbok vet man här inte om man ska slå upp familj, svart eller får för att hitta detta uttryck och se hur dess betydelse uttrycks på ett annat språk.


Illustration: Emma Hanquist

Mathias Thiels dagliga arbete har ändrats kraftigt sedan han började för snart trettio år sedan. 

– Tidigare satt vi med en ordbok i taget, ofta under flera år. Lexikograferna redigerade materialet med papper och penna. I dag arbetar vi helt digitalt och på ett mer projektbaserat eller kategoriinriktat sätt, där vi tar upp ett problem eller en viss grupp av ord i en eller flera databaser samtidigt. 

Mathias Thiel berättar att redaktionen till exempel precis har sett över de svenska partikelverben, det vill säga de verb i kombination med en betonad partikel – som ställa in, komma på, göra upp, slarva bort, komma runt – som kan sägas vara typiska för svenskan. På NE har man nu sett till att dessa har fått bättre översättningar till flera andra språk.

Att ständigt förbättra databaserna innebär bland annat att äldre ord rensas bort, medan nya tillkommer. Även en översyn av de befintliga orden och fraserna är nödvändig, eftersom språket hela tiden förändras. 

– Våra tvåspråkiga ordböcker är synkrona. De ska vara användbara när man vill kommunicera på det andra språket. Vi läser nyordsbloggar och försöker hålla oss uppdaterade, samtidigt som vi får ha på ”dagssländeradarn”, så att tillfälliga ord inte nästlar sig in, säger Mathias Thiel.

För att uppslagsorden en i en tvåspråkig ordbok ska vara så aktuella och fraserna och översättningarna så idiomatiska som möjligt, krävs dessutom samarbete med någon modersmålstalare av det andra språket. 

– Modersmålskompetensen måste finnas på båda sidor. Även om jag talar bra tyska är mina luckor för stora för att jag ska kunna avgöra hur dagens tyska låter och vilka olika motsvarigheter ett svenskt ord eller uttryck kan ha på det språket, säger Mathias Thiel.

Arbetet med ett uppslagsord kräver att man går på djupet och studerar ordet i olika sammanhang. En viktig källa är korpusar, det vill säga stora textsamlingar som kan rymma litterära texter, tidningstexter och andra texttyper. I korpusarna kan man hitta ord som ännu inte finns i ordböckerna, men också exempel på hur orden och uttrycken används i autentiskt språk.

Dessutom krävs noggrann granskning av ett ords värde: är det ett slanguttryck eller är det dialektalt? Och vad är den bästa motsvarigheten på det andra språket? En ordboksredaktör måste också fundera över vilka ord som är viktiga för målgruppen och visa hur fällor i översättning undviks. Beroende på om språkriktningen går från svenska till det främmande språket eller omvänt, måste olika förklaringar i liten stil användas som vägledning.

En tvåspråkig ordbok är alltså inte något som kan slängas ihop i en hast – i alla fall inte om den ska hålla en viss nivå. Även om en tillfällighetsanvändare nuförtiden kan slå upp ett ord i Google translate och få en rimlig översättning, säger den sökningen inget om ett ords olika värden, böjningsformer eller användningsområden.

– Alla som studerat språk vet att det är i sitt sammanhang som orden kommer till liv. En bra ordbok visar i vilka fraser orden används och varför. Det får man inte reda på i nätets gratistjänster, säger Elisabeth Marklund Sharapova. 


Illustration: Emma Hanquist

Det tidskrävande, noggranna arbetet är förmodligen det som avskräcker andra förlag från att satsa på ordböcker – eftersom det har stor inverkan på lönsamhetsfaktorn.

– Ett ordboksprojekt är dyrt och tar lång tid. Det är en stor framtidssatsning som kanske aldrig betalar sig. Jag skulle inte kunna ägna mig åt en ambitiös ordboksproduktion på Morfem förlag utan någon form av finansiering utifrån, säger Maria Sjödin. 

Av tjugotalet ordböcker i NE:s utgivning har två faktiskt delfinansierats av staten. Den stora svensk-ryska och rysk-svenska ordboken kom till genom ett bidrag i samband med de så kallade Östersjömiljarderna, som syftade till att stärka samarbetet mellan Sverige och de andra länderna i Östersjöregionen.

– Den ryska ordboken är ett bra exempel på externfinansiering av språklig infrastruktur. Att utveckla en helt ny ordbok är ett så omfattande projekt att det hade varit ekonomiskt omöjligt om det inte hade fått stöd. Vi var cirka femton personer som arbetade med den under sex år, säger Elisabeth Marklund Sharapova.

Den italienska ordboken är ett annat exempel. En genomgripande revidering har gjorts möjlig genom samarbete mellan NE och Lunds universitet. 

– Lunds universitet uppbär royalties på den mot att de utför uppdateringsarbetet. Det ordboksarbetet har därmed också fått forskningsanknytning. Om man ser ordböcker som del av det ekosystem som ska tillgodose skolornas och universitetens behov av språkutbildning så är det en typ av samarbete som skulle kunna gå att utveckla även inom andra språkområden, säger Mathias Thiel.

Den tvåspråkiga ordboksutgivningen är en större samhällsfråga än utbildning. Men om våra politiker menar allvar med att språkutbildning är en del av det offentligas ansvar, är det inte så långsökt att tänka sig att det offentliga kan stödja en del av den tvåspråkiga ordboksutvecklingen. 

Till viss del tillgodoses visserligen behovet för några av de mindre språken genom Språkrådets Lexin-serie, men hur är det med de andra språken? Ska det verkligen vara ett privat förlags ansvar att ge ut dem?

– Ja, hur ska vi till exempel se på vår tysk-svenska ordbok nu då allt färre läser tyska? Ska vi sluta uppdatera den? Det vore en stor kulturell förlust, säger Mathias Thiel.

Om författaren Mats Almegård


Foto: Eva Bergström

”Ordboken är helt sönderläst”

Vilket var det senaste ordet du slog upp i en tvåspråkig ordbok?

Poignant i NE:s engelsk-svenska ordbok.

Hur ofta skriver eller läser du på något annat språk än svenska?

– Varje dag – på tyska och engelska. Jag skriver oftast mejl, men ibland även annat. Jag läser romaner och fackböcker, nyheter och tidningar.

Vilen ordbok använder du flitigast?

– Esseltes tysk-svenska ordbok är helt sönderläst. Ryggen är lagad med både brun packtejp och grå silvertejp. Under mina år som doktorand i tyska använde jag den dagligen. 

Min minst använda ordbok är den stora, vackert röda Fransk-svensk ordbok. Den köpte jag på 1990-talet för att ha när jag skulle läsa Prousts På spaning efter den tid som flytt i original. Jag, som aldrig har pluggat franska, ångrade mig snart och tänkte i stället klämma den betydligt kortare Främlingen av Camus … Inte heller detta har hänt.

Publicerad i nummer: 
Juni 2018