Bild: 
Isabel Fahlén

Karins historia

Sluta killgissa – börja prata

Karin Milles bjuder in till det nya begreppet killmiddag.

De senaste åren har gett oss nyord som mansplejna, manolog, killgissa och gubbgoogla. Retsamma små stick för att uppmärksamma hur män fortfarande går på i ullstrumporna och har en tendens att bre ut sig på kvinnors och andras bekostnad.

Män tar upp mycket verbalt utrymme i offentligheten, men i privatlivet är det en annan femma. Många närstående vittnar: hemma tiger männen som musslor. Prata spik och politik med polarna går an – men känslor och relationer, nej där sätter manligheten stopp. Det har de lärt sig under uppväxten. Så knasigt att killarna håller käften om det enda de verkligen är experter på: sig själva. Där behöver de ju inte killgissa!

Det här leder till problem. Inte bara för samtalstörstande partners utan också för dem själva. När partnern tröttnar eller livet trasslar i allmänhet, då står männen där utan någon att snacka med. De tiger och lider, som de riktiga karlar de försöker vara.

Enter: killmiddag. För att språk inte bara handlar om ord, utan minst lika mycket om samtal. Och för att det inte duger att bara peka på problem – vi måste också formulera lösningar. Inte bara outa snubbar som gör bort sig, utan också att gilla killar som försöker hitta nya vägar. Vägar ut ur den manlighet som kräver att män ska tiga om det som gör ont och är svårt, bygga upp tuffa fasader och snacka med nävarna om nödvändigt.

För män är överrepresenterade i statistiken både vad gäller begångna våldshandlingar och utsatthet. Det är män som begår de flesta sexualbrotten. Fler män än kvinnor tar livet av sig, och de söker också hjälp mer sällan. Kort sagt: manligheten är ett enda kristillstånd och priset för detta betalas av både männen och de kvinnor som finns runt dem.

Det här vill Make Equal, en stiftelse som arbetar för jämställdhet, ändra på. Och deras recept är alltså killmiddag. Konceptet är genialt i all sin enkelhet: killar bjuder varandra på middag för att prata. Som tjejmiddag, fast med killar: prata om livet, känslor, relationer (således inte att misstas för herrmiddag). ”För att män förtjänar att kunna ha djupa, fina samtal med varandra”, som Ida Östensson, en av de drivande bakom idén, formulerar saken.

På sajten killmiddag.se finns recept på allt från hur en bjuder in till vad en ska prata om. Faktablad och förslag på frågor för ämnen som kärlek, vänskap, sex och skörhet. Där finns också instruktioner för lämpligt beteende. Inte hur gaffeln, men väl lådan, ska hållas (om ordvitsen tillåts). För att alla ska få komma till tals och det hela inte ska urarta till en räcka manologer finns det tips: lyssna på varandra, avbryt inte! En bra tumregel ges: när du just har talat ska du låta minst två andra tala innan du själv tar ordet på nytt! (Ett tips som, om alla följde det, skulle kunna göra under för de flesta flerpartskonversationer.) Det enda som det inte finns recept på är maten, vilket antagligen är helt logiskt. Det är inte den som ska vara i centrum här.

Killmiddag har blivit en formidabel succé. Middagar har arrangerats från Ystad till Umeå. Riksdagsmän, sköna snubbar och studenter har bjudits in, träffats och samtalat. Det har ätits hamburgare, majssoppa, pizza. Men jag har också hört talas om killmiddagar där menyn har bestått av nachos, bananer och kaffe. Det har blivit en bok, det finns en podd, det finns restauranger som arrangerar sammankomster.

Här får killar chansen att i en tillåtande och trygg miljö prata om sådant som spelar roll, få dela med sig och lyssna på andra. Få pröva tankar och analysera sina egna och andras känslor. Hemingway, en riktig karlakarl, lär ha sagt att nöjet med samtal är utforskandet. Poängen är inte att leverera oomkullrunkeliga sanningar – utan att få pröva och testa, fråga och undra. Det ska vara en tillåtande miljö och alla ska få komma till tals.

Deltagande män har vittnat om vilken kraft det fanns i att dela med sig av sådant en inte tidigare berättat, även för främlingar, och vilken fantastisk känsla av samhörighet som skapas av att se att också andra är sårbara och sökande under sina tuffa fasader. Killmiddag är magiskt, vittnar en. Överraskande positivt, säger en annan. Ett fantastiskt initiativ, en tredje. Det inger hopp.

När akademiledamoten Horace Engdahl i radion blev tillfrågad om vad han visste och inte visste om sin vän kulturprofilens sexuella härjningar hade han svarat att ”Vi grabbar talar inte om sånt”. Nä, det var just det. En ung killmiddagsman undrade i en artikel ”huruvida de som går på killmiddag verkligen tillhör dem som behöver gå på killmiddag”. Jag kan inte komma från känslan att två grabbar som verkligen hade behövt gå på killmiddag är Horace och kulturprofilen.

Om killmiddag kommer in på årets nyordslista återstår att se, men säkert är ändå att initiativet är ett steg i rätt riktning. För som Ida Östensson säger: ”gruppen män är problemet och enskilda män är lösningen.”

Karin Milles är docent i svenska vid Södertörns högskola.

Publicerad i nummer: 
Juni 2018