Bild: 
New York Times/TT
Marlon James.

Porträtt

Marlon James

 
av: Helena Gustavsson

Tackar reggaen. Musiken hjälpte honom att bryta med det koloniala språkarvet – och formade hans författarskap.

När Marlon James tog hem Bookerpriset 2015 för sin roman En kort krönika om sju mord var det också en seger för ett språk som inte brukar synas i litterära finrum: jamaicansk patois. Det är ett kreolspråk med rötter i slaveritiden, då plantageägare tvingade sina slavar att tala engelska, för att försvåra för dem att planera uppror.

I centrum för berättelsen står ”Sångaren”, det vill säga Bob Marley, och det verkliga mordförsök som reggaestjärnan utsattes för strax före Jamaicas parlamentsval 1976, 14 år efter landets självständighet. Perioden präglades av våld mellan två stora gäng i huvudstaden Kingston. Både inhemska politiska partier och CIA försökte använda dessa gäng för att påverka valresultatet på ön, eftersom Jamaica var strategiskt viktigt under kalla kriget.

Ett tiotal berättarröster från olika samhällsskikt och bakgrund driver romanen framåt. Marlon James låter de flesta då och då uttrycka sig på jamaicansk patois, som är talspråk för många jamaicaner till vardags. En hel del ord, grammatik- och uttalsmönster finns kvar från slavarnas olika afrikanska modersmål.

– Det var viktigt för mig att få fram att även jamaicaner har olika patois, olika dialekter, påpekar Marlon James, när vi slagit oss ner i den mjuka soffan i vardagsrummet hemma hos Clinton, en vän han besöker i New York.

– Jag ville visa på bredden inom jamaicanskt talspråk. Det finns ingen ”färdig” jamaicansk engelska eller patois. Språket påverkas av var du kommer ifrån, utbildning, influenser från amerikanska medier.

Det är tio år sedan Marlon James flyttade från Jamaica till Minneapolis i USA, för att börja en lärartjänst på universitetet. Där är han numera professor i engelska och undervisar i kreativt skrivande. Han låter definitivt karibisk när han talar, men använder under intervjun inga ord eller uttryck på patois.

– Jag talar en väldigt amerikaniserad jamaicanska. Det gjorde jag även innan jag lämnade Jamaica. Jag kollade på tv hela dagarna, så det är klart att jag började låta som något på tv, förklarar 47-åringen, som växte upp i en medelklassförort till Kingston.

Boken stannar till i villakvarteren men tar oss oftare med till Kingstons getton. Flera berättarröster tillhör gängmedlemmar – några av dem unga beväpnade tonåringar, höga på kokain, redo att visa världen hur tuffa de är. Yes, pussyhole, run run ’cause gunman ah come chil-li-li-boom-boom-eh. ’Ja, era pussyhål, spring spring för nu kommer gangstrarna chil-li-li-boom-boom-eh!’

Många jamaicanska uttryck skrivs helt eller delvis i original även i den svenska översättningen, som är gjord av Niclas Hval. Den vanligaste jamaicanska svordomen återkommer om och om igen: bombocloth, som från början syftar på ett tygstycke som användes som mensskydd.

Innan skrivandet blev hans levebröd jobbade Marlon James bland annat med marknadsföring. Han har designat skivomslag till dancehallstjärnan Sean Paul, som han gick på high school tillsammans med. Marlon James beskriver hur kass han var på sport när han växte upp, och att han blev kallad tönt och bög i skolan. Läsandet blev en tillflyktsort. Att han gillade killar upptäckte han redan när han var åtta år, men inte förrän några år efter flytten till USA började han leva öppet. Då kom han å andra sidan ut i en essä i New York Times. I En kort krönika om sju mord har han låtit en av de grymmaste gängmedlemmarna vara gay, trots den utbredda homofobi som fortfarande finns på Jamaica.

Marlon James. Foto: New York Times/TT

Alla i romanen kommer inte ifrån gängens värld. Nina Burgess är uppväxt i ett medelklasshem, likt Marlon James eget. Hon hade en kort affär med Sångaren, och nu hoppas hon att han ska kunna rädda henne och hennes familj.

Ninas föräldrar ogillar när deras barn använder uttryck på patois. Många gestalter i En kort krönika om sju mord är fixerade vid good speech, som Marlon James uttrycker det – ’vårdat språk’.

– Fler än en person säger att någon annan chat bad, som vi säger på jamaicanska. Det finns fortfarande en självmedvetenhet, nästan ett mindervärdeskomplex.

Trots att många, i varierande grad, talar patois, är engelska Jamaicas enda officiella språk och det som används i skolan och i formella sammanhang.

– Den engelska jag lärde mig i high school var värdelös, säger Marlon James. Det var ”English for the butler”. Att jag skulle kunna leka med språket, röra till det, svärta ner det, ta in gatuslang – det fick jag lära mig på egen hand.

– När man växer upp i en koloni tänker man att språket inte är ens eget, utan att man lånar det. Man måste därmed förtjäna rätten att använda språket genom att tjäna pengar, klä sig rätt och gå i skolan.

Den jamaicanska rastafarikulturen har en tradition av att byta ut ord mot nya varianter. Uttrycket the shitstem syns ibland i En kort krönika om sju mord i betydelsen ’samhällssystemet’ eller ’regeringen’. Det har fått den inbyggda innebörden att systemet är korrupt: ett skitsystem.

Uttrycket ska ha myntats av sångaren Peter Tosh, vars låttitel Downpressor man är ett annat exempel. Oppressor, ’förtryckare’, har fått ett down, ’ner’, i början i stället för ett op, ’upp’.

Den här typen språkliga nybildningar har varit viktig för Marlon James.

– Det är ett subtilt sätt att ”ta tillbaka” ord och var en avgörande faktor till att jag blev den författare jag är. Någon säger: ”Skit i det, vi gör vad vi vill. Vi hittar på, vänder på och skruvar, förvränger”. Det är också en anledning till att jamaicanska författare som jag står i skuld till reggaemusiken. Reggae var den första genre där patois användes för att prata om allvarliga saker som frihet och rasism, rädsla och rättvisa. Och det behövdes inget stor pompös engelska, utan man kunde prata som Bob Marley.

Marlon James roman tar avstamp 1976. Det har hänt en del i fråga om synen på patois sedan dess och det finns en växande rörelse för att göra språket mer accepterat offentliga sammanhang. Men mycket är ändå sig likt, menar Marlon James.

– I dag talar människor ur fler samhällsklasser patois. Diskjockeyer och musiker från överklassen, som Sean Paul och Damian Marley, använder det. På samma gång ses det som lite fint om man kan tala standardengelska, och låta mer som engelska drottningen än drottningen själv. Det finns fortfarande ett språkligt stigma, säger han.

Marlon James använder patois i sin roman, men han måste fortfarande göra eftergifter för tydlighetens skull.

– Jag kan inte ta för givet att någon som inte har växt upp på Jamaica kan förstå allt. Ibland kompromissar jag med stavningen. Jamaicaner säger inte can’t – vi säger cyaah. Men om jag skulle stava det på det viset, så vet inte folk vad det är. De kanske uttalar det ”saja”. Trots mina kompromisser säger folk att det är svårläst. Men svårt är okej om det för med sig en belöning.

Marlon James nästa projekt är Dark Star, en fantasytrilogi som utspelar sig i ett slags medeltidsinspirerat, fiktionaliserat Afrika. Del ett kommer att ha titeln Black Leopard, Red Wolf.

Han ser fram emot att jobba med berättande på ett helt nytt sätt, inspirerat av afrikanska myter och sägner.

– Det var väldigt befriande för mig. Här i väst är vi fortfarande besatta av vad som är en autentisk redogörelse, en sann berättelse. I afrikansk storytelling är varje berättelse sann. Jag kanske berättar samma historia fem dagar på raken, men jag kommer alltid att ändra något, därför blir du aldrig uttråkad.

Marlon James om…

Smeknamn:

”Åh gud, jag har inte haft något på länge. I high school kallades jag Slimey. Det var för att det rimmade på Jaime, spanska för James. Vi gillar fortfarande att rimma i Jamaica, en annan sak vi ärvde av britterna.”

Ironi:

”Vi jamaicaner håller inte på med ironi. Vi förstår det inte. Det är något vi måste lära oss. Jag tror att jag ska åka tillbaka och hålla ironiläger. Jag brukade tro att människor bara förolämpade mig innan de förklarade att det var sarkasm de höll på med. Det brittiska kolonialsystemet gav oss allt utom ironi, för de ville inte att vi skulle skratta åt dem. Till och med Shakespeare var ironisk. Det är en väldigt brittisk grej.”

Språk på Jamaica

Officiellt språk på Jamaica är engelska. Majoriteten talar dock former som ligger mellan (jamaicansk) engelska och det engelskbaserade kreolspråk som uppkom bland slavarna och användes av i stort sett hela befolkningen under 1600- och 1700-talen.

Patois är ursprungligen ett franskt ord med ungefärlig betydelse ’bondsk dialekt’. Det syftar bland annat just på det kreolspråk som talas på Jamaica, men traditionellt har termen använts för att beteckna de otaliga romanska språkvarianter som har talats i Frankrike. Som språkvetenskaplig term används patois generellt om lokala språkformer som skiljer sig kraftigt från standardspråket.

Jamaica

År 1655 erövrade engelsmännen Jamaica, som då var en spansk koloni. Sockerrörsodlingen, som hade initierats under den spanska tiden, tog nu fart, liksom en massiv import av svarta slavar från Västafrika. Detta bidrog till att ön under 1700-talet blev en viktig brittisk besittning, med en arbetsstyrka på cirka 200  000 svarta. Slaveriet avskaffades på 1830-talet.

Landet fick inre självstyre 1959, och förklarades självständigt inom Samväldet 1962.

Marlon James

Född: 1970 i Jamaica.

Yrke: författare och lärare i kreativt skrivande.

Bibliografi: John Crow’s devil (2005), The book of night women (2009).

Aktuell med: En kort krönika om sju mord som gavs ut på svenska i januari 2018. Översättning: Niclas Hval. (Albert Bonniers förlag).

Publicerad i nummer: 
Maj 2018