Bild: 
Emil Wikström

Olles stil

Fyra sätt att fixa finskan

Olle Josephson om Kjell Westös finska på svenska.

Kjell Westö har slagit igenom som en finlandssvensk författare med stor sverigesvensk läsekrets. Hans romaner utspelar sig i Helsingfors, i nutid eller i det nära förflutna. En finlandssvensk i Helsingfors hör, läser och talar finska varje dag. Hur skildra det för läsare som förstår ingen eller mycket lite finska?

I princip kan man göra på fyra sätt:

  1. Skriva allt på svenska och inte låtsas om att en hel del av det som sägs i boken rimligen sägs på finska. Det får läsaren räkna ut själv.
  2. Skriva allt på svenska, men markera att en del egentligen sägs på finska:
    ”Hennes finska var mjuk och flytande och det märktes att hon tyckte om Lahtinen och han om henne.
    – Hur var julen Anselmi, hade du din bror på besök? frågade Stella.” (Den svavelgula himlen 2017.)
  3. Skriva på finska när något har sagts på finska, men smuggla in en översättning eller en parafras. Det avvikande språket kan gärna markeras med en kursivering eller liknande. ”När vi träffades på ett kafé eller när jag ringde på hos Linda, hälsade vi på varandra med ett no mitä prole? no mitä katupoika? Vi visste att vi varken var proletärer eller rännstensungar, vi var lägre medelklass …” (Den svavelgula himlen; katupojka betyder ordagrant ’gatpojke’.)
  4. Skriva på finska när det behövs, utan översättning eller markering. Läsaren får förstå bäst hen kan.

Kjell Westö använder alla fyra sätten. Men det skiljer mellan romanerna. Det visas i en färsk studie av två finländska forskare, Saara Haapamäki och Harriet Eriksson. Modell 4 förekommer i stort sett bara i Drakarna över Helsingfors (1996). Modell 1 dominerar, naturligt nog, i de två Westöromaner som utspelar sig i finskspråkig miljö, Lang (2002) och Gå inte ensam ut i natten (2009). Modell 2 och särskilt modell 3 är vanlig i Vådan att vara Skrake (2000), Där vi en gång gått (2006) och Den svavelgula himlen. För sig står Hägring 38 (2013). I den sista undviker Kjell Westö nästan fullständigt finsktalande karaktärer och miljöer.

Efter debutromanen skruvade alltså Westö ner de realistiska anspråken i språkåtergivningen, kanske för att lättare nå en läsekrets som inte begriper finska.

Detsamma gäller Kjell Westös svenska. Vardagssvenska i Helsingfors kännetecknas både av finska lån och av speciella finlandssvenska uttryck. När ungdomar talar, vilket ofta är fallet hos Westö, tillkommer gärna ett svårbegripligt slangspråk. Robbi i Drakarna över Helsingfors luftar sin tonårsångest på tre språk:

”JEEAAHH! Jumalauta konder ida drar vi lärvit!” skriker han. ”Och sen far vi ner ti Muncca och välter brudar! We’re the greatest. Va! VA!”

Den finska svordomen Jumalauta betyder bokstavligen ’Gud, hjälp’. Konder, besläktat med kunder, är finlandssvensk slang för killar. Vetää (’dra’) lärvit är ett finskt slanguttryck för ’dricka sig berusad’ som Robbi halvöversätter. Muncca är slang för stadsdelen Munksnäs. Uttalsformen ti för till är mindre besvärlig för en svensk läsare.

I senare Westöromaner är även detta slags talspråk sällsynt. I Den svavelgula himlen dyker bara någon enstaka gång ett småord upp i typisk finlandssvensk användning, som riktigt för egentligen: ”Hur rik har du riktigt blivit?”

Westösvenskans kännetecken är alltså inte främst språkblandningen. Nej, det är rytmen i ordval och meningsbyggnad som skapar trovärdighet och det sug som gör det svårt att släppa boken. Suget är inte det samma från bok till bok. I Den svavelgula himlen är berättarjaget en medelålders författare som släpper ut allt han har att säga om sitt liv och sin kärlek. Meningarna är långa, men består ofta av många korta huvudsatser som hakar i varandra på ett talspråkligt och till synes oplanerat sätt. ”Och vi lyssnade på George som vanligt, och far sjöng, och den här gången sjöng också jag, för två kvällar tidigare hade jag äntligen gjort det jag planerat så länge.”

I Hägring 38 är meningarna kortare samtidigt som satsbyggnaden verkar mer planerad med högre andel bisatser. Det är fortfarande vardagssvenska, men distanserad och torrare, med ett lätt prudentligt ordval. Det passar väl till den utomstående berättarens redogörelse för förskräckliga händelser i bildade kretsar 1938:

”Han visste varför vännen Guido föredrog väl tilltagna byxor, och trots att fru Wiiks kommentar varit oskyldig kände han sig generad.”

Westös språk är alltså anpassat till både läsekrets och innehåll, med stilistiskt mästerskap.

Fotnot: Saara Haapamäkis och Harriet Erikssons studie, ”Flerspråkighet i Kjell Westös romaner”, är publicerad i tidskriften Språk och stil, 2017.

Olle Josephson är professor i nordiska språk vid Stockholms universitet.

Publicerad i nummer: 
Mars 2018