Bild: 
Jens Magnusson

Storstan Edsbyn – men ännu inte Torsby

 
av: Jenny Nilsson och Anna Wistrand

Lidingö-i och Stockholms-ä ljuder i dagens Edsbyn. Men i Torsby håller invånarna hårt i den traditionella dialekten. Förklaringen är olika åsikter om språket.

Sveriges dialekter förändras ständigt. På många håll innebär det att de äldre, traditionella dialektdragen försvinner till förmån för standardsvenska. Men går det till på samma sätt överallt i Sverige? Och hur annorlunda talar man egentligen i dag jämfört med i mitten av 1900-talet? Det har forskningsprojektet Svenska dialekter i förändring undersökt.

I projektet studerades dialekterna i Torsby i norra Värmland och Edsbyn i södra Hälsingland. Torsby och Edsbyn ligger i olika dialektområden men är mycket lika varandra när det gäller storlek, närhet till större orter och in- och utpendlingsmönster. Därför är det intressant att jämföra Edsbydialektens utveckling med Torsbydialektens. Går dialektförändringen lika fort?

För att kunna undersöka dialektförändring på en ort krävs att det finns material från olika tidsåldrar. Den myndighet som i dag heter Institutet för språk och folkminnen var mycket aktiv i dokumentationen av Sveriges dialekter mellan 1930 och 1970. Ungefär 10 000 inspelningar med svensktalande gjordes under denna period. Tack vare dessa inspelningar kan vi höra prov på hur människor talade i Edsbyn och Torsby i mitten av 1900-talet.

Dåtidens forskare drevs av oron att de traditionella dialekterna skulle dö ut och ville dokumentera dem så att kommande generationer kunde få höra hur de en gång hade låtit. Därför sökte man efter äldre personer på landsbygden, många födda så tidigt som 1860-tal, som ofta var de som talade mest dialekt. I dag är det här materialet en fantastisk källa för den som vill höra hur det kunde låta i Sverige under den här tiden. Tyvärr dokumenterades inte yngre personer i någon större utsträckning, och inte heller personer som bodde i städer.

Dagens dialektforskare försöker dokumentera talet hos ett representativt urval av en befolkning på en plats. Därför spelas personer i olika åldrar in, och lika många män som kvinnor. Men att jämföra en slumpmässigt utvald 19-åring född i slutet av 1900-talet med en 90-åring född på 1860-talet, som är utvald för att hen talar extra mycket dialekt, blir lite som att jämföra äpplen med päron.

För att kunna undersöka om de som talar mest dialekt i dag låter som dialekttalare i mitten av 1900-talet fick Edsby- och Torsbybor hjälpa till. De tipsade om personer som talar utpräglad dialekt. Med ledning av dessa inspelningar kan man jämföra päron från olika generationer. De äldre inspelningarna får tjäna som utgångspunkt för jämförelsen – vilka språkljud användes? Hur böjdes ord? Användes någon speciell meningsbyggnad? Sedan undersöktes det nyinspelade materialet, med fokus på dialektdrag som fanns i de äldre inspelningarna, för att se vad som fanns kvar och vad som hade försvunnit. Dessutom undersöktes om försvunna drag ersatts med standardsvenska drag eller något annat.

Hur lät då dagens Edsby- och Torsbybor jämfört med tidigare generationer? I Torsby lät dagens invånare förvånansvärt mycket som sina förfäder. De nyinspelade personer som valdes ut för att de talade extra mycket dialekt gjorde det faktiskt i precis samma utsträckning som 1940-talets Torsbybor. Men även många andra i Torsby hade mycket av dialekten kvar.

De allra flesta använde ett typiskt dialektdrag för området, nämligen att man kapar slutet – så kallad apokope – på verb i preteritum och infinitiv. Detta gör till exempel att såväl kallade som kalla uttalas kall. Detsamma gäller substantiv – gubbe blir gubb – och vissa adjektiv och adverb – mycket, illa och bara blir myck, ill och bar. Ibland förlänger man också ljudet i mitten av ordet så att det uttalas ungefär my-yck och gu-ubb. Naturligtvis är inte Torsbydialekten immun mot inflytande från standardsvenska. Ett språkdrag som särskilt har förändrats är det bakre, eller skorrande, r-ljudet. I Torsbyområdet har r under lång tid uttalats skorrande i vissa positioner i ord. Detta kallas götamålsskorrning. Då uttalas r skorrande i början av ord, Räv, när det inleder en så kallad huvudbetonad stavelse inne i ett ord, beRätta, som andra led i sammansättningar, blåRutig, och när det är långt och står efter betonad vokal, döRR. I götamålet skorrar man inte i andra ordpositioner, till exempel i bra eller dör, som man gör i Sydsverige. Dagens vuxna Torsbybor använder götamålsskorrning ofta, men ingen av ungdomarna använder det över huvud taget. Generellt gäller att de dialektdrag som bara användes sporadiskt av Torsbybor på 1940-talet bara används lite grann av dem som talar mest dialekt i dag – men inte av ungdomar.

I Edsbyn har dialekten förändrats mycket mer än i Torsby; Edsbyborna har närmat sig standardsvenskan ganska snabbt i jämförelse. En del av den traditionella Edsbydialekten verkar inte användas speciellt mycket längre. En stor förändring är att den traditionella så kallade norrländska förmjukningen inte används av de nyinspelade Edsbyborna. Denna innebär att k och g uttalas som j eller tj i vissa ordställningar, så att stycken uttalas stytjen och vägen uttalas väjen.

På samma sätt tycks ett traditionellt uttal av konsonantförbindelserna rk, rp och rt mer eller mindre ha försvunnit. Traditionellt har r-ljudet i dessa fall uttalats med ett sje-ljud, så att till exempel marknad uttalats masjnad och svarta uttalats svasjte, men inga spår av detta hittades i projektet. Men dagens Edsbybor använder fortfarande en rad dialektdrag – framför allt norrländska drag som finns i ett större område. När dialekter utjämnas mot ett standardspråk är det vanligt att just språkdrag som används i en större region blir kvar.

I Edsbyn använder de flesta ännu så kallat tjockt L och schL i stället för sl, så att sluta uttalas schLuta. Dessutom böjs inte adjektiv i enlighet med det ord de bestämmer, så många norrlänningar säger dom är fin hellre än dom är fina. T-ljudet uttalas inte heller på vissa substantiv och verb i preteritum, så det heter huse och kasta i stället för huset och kastade, och betonat e-ljud faller bort i vissa ord, så att till exempel liten och hösten uttalas litn och höstn.

Edsbydialekten har traditionellt utmärkts av det mycket tydligt surrande, eller frikativa, uttalet av både långt och kort i och y. För många är detta uttal mest förknippat med Bohuslän respektive Viby i Närke, men i dag förknippas det också med Lidingö och andra delar av Storstockholm liksom med delar av Göteborg – det vill säga med storstad. I inspelningarna från 1940-talet är både långt och kort i och y mycket påtagligt surrande, men i de nya inspelningarna använder bara enstaka vuxna surrande långt i. Mellan 1940-talet och 2000-talets början har alltså det här ljudet börjat försvinna. Om vi ser till hur det brukar gå för dialektdrag som har börjat försvinna så borde dagens unga i Edsbyn inte använda surrande i och y alls. Ändå gör de det: hos många ungdomar är de surrande ljuden påtagliga, men med den viktiga skillnaden mot 1940-talets Edsbybor att det bara är de långa i- och y-ljuden som är surrande, alltså i fin och by, men aldrig de korta, som i fisk och mygga.

Ett annat projekt, som undersökte hur Västsveriges dialekter förändrats, fann samma tendens i delar av södra Bohuslän: unga använder ofta de långa surrande i- och y-ljuden, men däremot inte de korta, som också här har tillhört den lokala dialekten.

En förklaring till detta kan vara att de långa surrande i- och y-ljuden också förekommer i göteborgskan och i stockholmskan, och att de därför har kommit att förknippas med storstadsliv och modernitet. De långa surrande i- och y-ljuden är på så vis under spridning hos landets yngre, men inte längre i betydelsen ”traditionell dialekt” utan snarare i betydelsen ”modernt storstadsspråk”.

På samma sätt har en del andra nya språkdrag letat sig fram till ungdomarna i Edsbyn, som numera ibland uttalar långt ö- och ä-ljud öppet, där standardsvenskan har ett slutet ljud. På så vis uttalas alltså föl och häl med samma vokalljud som för respektive här. I Torsby använde ingen sådana nya språkdrag – storstadens språk tycks ännu inte ha gjort sitt intåg i norra Värmland.

Men hur kan det komma sig att Edsbydialekten har utjämnats så mycket snabbare än Torsbydialekten? Edsbyn och Torsby verkar ju så lika; de är båda typiska mindre orter på svenska landsbygden. För att finna en förklaring till det måste vi börja med att förstå hur dialekter förändras. Många forskare tror att språk främst förändras i mötet mellan människor, och att en stor del av oss är språkliga kameleonter. Man kan tänka ungefär så här: En Edsbybo träffar en ganska standardspråklig stockholmare och berättar att det samma dag är en masjnad på orten. Stockholmaren förstår inte vad Edsbybon menar – en masjnad? Edsbybon anpassar då språkbruket till stockholmaren, som bättre förstår marknad.

Men det är inte bara bristande förståelse som ger upphov till förändringar; attityder till språk spelar också in. Kanske tycker vår Edsbybo att marknad låter finare än masjnad och anpassar sig därför till stockholmaren. I sådana fall kan det hända att Edsbybon börjar använda formen marknad även till andra Edsbybor, trots att de skulle förstå den dialektala formen. Om fler i Edsbyn gillar standardsvenskans uttal och börjar använda det, får den här nya formen kanske så småningom fäste. Då har dialekten förändrats till förmån för standardsvenskan, och den gamla formen har försvunnit.

Men varför verkar det här ha hänt så mycket mer i Edsbyn än i Torsby? Torsby ligger visserligen något längre från andra större orter än Edsbyn, men det är knappast hela förklaringen. Snarare har det att göra med attityden både till den egna dialekten och till andras dialekt.

I Torsby berättade många att de var stolta över att vara Torsbybor och att tala den lokala dialekten. De ville i de flesta fall också mycket gärna bo kvar på orten. I Edsbyn var det däremot fler som berättade att de kunde tänka sig att flytta till andra orter, i alla fall en period, och de hade inte riktigt lika starka känslor för den egna dialekten. Fler Edsbybor förknippade dialekten med ”det gamla” snarare än ”det moderna”.

Den som gillar sin dialekt är alltså mer benägen att behålla den, och den som kan tänka sig att flytta till en storstad är mer benägen att slipa bort dialekten, redan innan hen har flyttat dit. Sådana faktorer spelar en avgörande roll i varför dialekter förändras olika fort och kan förklara varför Torsbyborna i dag talar mer dialekt än Edsbyborna.

Jenny Nilsson är docent i nordiska språk och forskningsarkivarie vid Dialekt-, namn- och folkminnesarkivet i Göteborg, Institutet för språk och folkminnen, och ledde projektet Svenska dialekter i förändring.

Anna Wistrand är student vid språkkonsultprogrammet vid Göteborgs universitet

 

Torsby och Edsbyn

Både Torsby och Edsbyn har ungefär 4 000 invånare. Båda orterna ligger en bit från större orter: Torsby ligger cirka tio mil från Karlstad och Edsbyn ligger drygt tre mil från Bollnäs, sju mil från Söderhamn och tolv mil från Hudiksvall. Viss inpendling till Torsby sker från Sunne, liksom en del utpendling till Karlstad. Något fler pendlar från Edsbyn än till, framför allt till och från Bollnäs. Gymnasieskola, sjukvård och dagligvaruaffärer finns på båda orterna.

Tre frågor till Jenny Nilsson

Hur började du intressera dig för dialekter?

Jag har alltid varit intresserad av mänskligt beteende, och språklig variation är en så spännande del i det. Genom att studera hur dialekter används och förändras kan vi få svar på frågor om hur vi människor förhåller oss till både oss själva och vår omgivning.

Tror du att olika dialekter finns kvar om femtio år?

Absolut! För femtio år sedan var många forskare övertygade om att svenska dialekter var på utdöende till förmån för standardsvenskan. Men så har det inte blivit. Även om många dialekter har förändrats mycket fort, är det inte säkert att de förändras med samma fart framöver. Dialekter lever ju inte sitt eget liv, utan finns för att människor använder dem, och för många är dialekten en del av identiteten.

Vilket är ditt dialektala favoritord?

Då väljer jag smala (uttalas med öppet a som i small, fast det är en lång vokal) – det är göteborgska för att tala mycket och länge.

Publicerad i nummer: 
Juni 2017