Bild: 
Linda Forsell
”Säger man mitt namn så säger man populärkultur ganska snart efter. Och det är helt okej för mig.”

Porträtt

Mr Populärkultur vill bilda folket

Journalisten Jan Gradvall skriver sakta och läser noga; han bryr sig om både typsnitt och innehåll. Men framför allt bryr han sig om språket – det som griper tag och håller kvar.

Han har fullt upp i sitt yrkesliv. Jan Gradvall har uppnått en position som de flesta frilansjournalister bara kan drömma om: anbuden kommer till honom, och han kan kosta på sig att välja bort det som inte lockar. Varje vecka förfogar han till exempel över flera sidor i Dagens Industris helgbilaga, DI Weekend, som han själv får fylla med det som intresserar honom. Utöver en krönika och ett antal skivrecensioner blir det olika nedslag i det som brukar kallas populärkultur. Det kan vara en intervju med Polarprisvinnaren Max Martin eller ett reportage om fotbollsproffset Zlatans reklamkampanj för Volvo. Det kan också bli ett svällande tiosidigt reportage om Fredric Vinnå, ett fullständigt okänt svenskt tekniksnille som världens streamingjättar slåss om. Bakom den texten ligger ett enormt arbete, berättar Jan Gradvall. Utmaningen bestod främst i att sortera ett stort och komplext material, och att lista ut hur man berättar en historia om en okänd person, som sysslar med något ganska obegripligt, så att det ändå blir lättläst och fångar folk.

– Det tog väldigt lång tid. Och jag är ändå ingen person som sitter och skriver om. Vissa kanske skriver ett utkast som de sedan omarbetar. Men för mig går det långsamt framåt, stycke för stycke, säger Jan Gradvall.

– Det var så mycket som skulle berättas i det där reportaget. I vilken ordning skulle jag ta det? Det låter som en simpel fråga men det är nästan det svåraste. Det är jättesvårt.

För att ro iland en sådan uppgift använder han sig av post-it-lappar med beskrivande ord, som han pusslar med för att hitta dispositionen. Metoden är inspirerad av hans fru, dramatikern Pia Gradvall, som skriver manus för bland annat film och tv. Det är vanligt att manusförfattare har filmscenerna noterade på olikfärgade post-it-lappar som flyttas runt på en vägg. Och Jan Gradvall lånar gärna både lappmetoden och själva scentänkandet från filmens värld.

– Jag kan lära mig om skrivande genom att kolla på dokumentärer och se hur de är uppbyggda med olika scener. Till exempel: Scen 1: Edward Snowden sitter på ett hotellrum i Hongkong. Scen 2: Någon sitter på CIA:s kontor och skriver på en dator. Så klipper man filmen – men så kan man även skriva.

I ett avsnitt i en av Jan Gradvalls favoritpoddar, amerikanska Longform, slår några erfarna journalister fast hur man gör ett riktigt bra personporträtt. En av reglerna är att man måste träffa intervjupersonen i minst tre olika miljöer. Det är en regel som Gradvall själv gärna följer. Förutom att han rent allmänt tycker att det är kul att propsa på en sådan konkret siffra, så är det också sant, menar han. Ett färskt exempel är porträttet av Max Martin, den omvittnat medieskygge hit-producenten, som Jan Gradvall hade jagat i 20 år innan han slutligen tackade ja till en intervju. Men då ställde Max Martin upp med besked. Jan Gradvall fick träffa honom i hans nuvarande hemstad, Los Angeles – bara det en upplevelse. Tillsammans åkte de bil, åt på restaurang och besökte Max Martins studio.

– Sedan kunde jag använda de här miljöbeskrivningarna för att måla med i texten, så att det inte bara blev fråga–svar. Det gör texten mer levande och ger läsaren bättre grepp om personen.

En så enkel sak som att mitt i texten nämna att intervjupersonen tar en tugga av en smörgås kan räcka som stilgrepp för att skapa starkare närvaro. Med sådana inflikningar här och var kan man också variera rytmen och bryta upp långa passager av frågor och svar för att ge läsaren en paus.

Jan Gradvall har gjort sig känd som en kunnig och påläst journalist med koll på populärkultur. Han drivs av ett folkbildningsideal och lägger sig gärna på en kunskapsnivå något under sin egen i texterna, ”även om somliga säkert tycker att det är töntigt”. Orsaken är att han vill sprida kunskapen brett, och få så många som möjligt att upptäcka det han själv tycker är bra. Ändå svarar han ”språk” på frågan om det är kunskap eller språk som hjälper honom mest i skrivprocessen.

– Om man tittar sig omkring eller läser på nätet så är kunskapsnivån generellt hög. Det finns många med specialkunskaper inom olika områden, och nästan alla fakta finns ju tillgängliga på internet. Men det som är ovanligt, menar Jan Gradvall, är att folk kan förmedla de här kunskaperna. – För att berätta om sin kunskap krävs ett särskilt språk, och det språket är ovanligt. Det han syftar på är konsten att inte bara kunna sammanfatta och förklara ett ämne, utan också dra in läsaren i texten.

– Det är viktigt att påminna om, för allt talar för att ingen kommer att vilja läsa det man skriver. Särskilt om det publiceras i en tidning bland fjorton eller tjugoåtta andra texter.

Jan Gradvall utgår från att de flesta som bläddrar i tidningen inte kommer att vara intresserade av just hans text. Hur ska han då få dem att läsa den? – Det är väldigt viktigt att ha en bra inledning, som är tydlig, spännande och begriplig. Det måste vara någonting som direkt fångar läsaren.

Själv började Jan Gradvall inte som en renodlat skrivande person. Som son till en typograf blev han förvisso tidigt förtjust i bokstäver och typsnitt, men han skrev aldrig för ”skrivbordslådan” och närde inga författardrömmar. Journalisten i honom föddes när han som 16-åring startade musikfanzinet Jörvars Gosskör i uppväxtorten Linköping. Det skedde under punk-eran med dess ”alla-kan”-attityd, och syftet med tidningen var inte bara att skriva, utan också att formge, fotografera, trycka och sälja den. Men plötsligt fick han syn på sin egen skrivförmåga. – Då upptäckte jag att, vänta nu, det här är något som jag faktiskt kan, fast jag inte visste det. Antagligen tack vare att jag hade läst väldigt mycket och varit intresserad av språk. Jan Gradvall beskriver en uppväxt som kantades av cykelturer till stadens bibliotek. Fortfarande läser han lika mycket för språkupplevelsen som för handlingen.

– Jag har alltid läst ganska långsamt, för jag bryr mig alltid om hur det är skrivet. Jag kan sitta och titta på meningar, skriva om dem i mitt huvud och tycka att det där skulle jag faktiskt kunna göra bättre, haha. Eller tvärtom, bara: ”Whoa! Varför är det här så bra, jag har läst det tre gånger nu?!” Sådan har jag alltid varit.

Med åren tycker han sig ha förbättrat sin skrivteknik. Han strävar alltid efter att fånga personens egen röst i citaten och har fått bättre magkänsla för den konsten. Att citera någon ordagrant vore orimligt, men att ”tvätta bort” alla särdrag från någons tal blir inte heller bra. Zlatan får tjäna som exempel. – Man hör Zlatans humor när man ser honom på tv, men när man läser intervjuer med honom så tycker jag ofta att folk tappar bort hans karaktär, säger Jan Gradvall. – När man behärskar hantverket så väl att man nästan kan lägga undan det, då vågar man improvisera och lita på sin intuition. Numera vågar jag chansa.

Malin Eijde är frilansjournalist.

Fakta

Jan Gradvall är författare och frilansjournalist med inriktning på populärkultur.

  • Född: 1963 i Linköping.
  • Familj: Fru och son.
  • Karriär: Drev musikfanzinet Jörvars Gosskör 1979–84. Har sedan dess varit frilansande skribent och redaktör för tv och tidningar. Skriver regelbundet i Dagens Industri och Expressen, och gör musikpodden Gradvall för Sveriges Radio. Har gett ut sina krönikor och texter i flera antologier, senast Nyponbuskar nyponbuskar hela vägen nyponbuskar (2014).
Publicerad i nummer: 
November 2016