Bild: 
Martin Stenmark

Min lurviga musa

Så kan ett fyrbent skrivstöd ge skaparkraft.

Ibland kommer orden.

Rätt ord bara finns där, och det ordet drar ofta med sig fler. Texten lever. Det är magiskt och vidunderligt att skriva.

Några kallar det för flow, andra säger inspiration eller diktamen från Gud. Utmaningen är att hitta dit. De flesta författare jag har talat med har sina knep och besvärjelser för att underlätta friheten, glädjen och den känslomässiga närvaron i skrivandet. Vissa försöker koppla stämningen till en plats, ett föremål eller en ritual. De hoppas komma närmare flödet genom att sitta i sin skrivarlya, genom att använda en viss tekopp eller genom att alltid börja med samma promenad.

En annan strategi är att dricka alkohol – Ernest Hemingway lär exempelvis ha sagt att whiskyn borde vara avdragsgill och gett tipset att vara onykter medan man skriver, men nykter när man redigerar.

Ytterligare en väl upptrampad väg är att låta sig inspireras av en musa. Musan blir som en kreativitetens prästinna (eller präst – att vara musa är nog en könsneutral företeelse). Om den vanliga prästen ska underlätta vår kontakt med en eller flera gudar, så ska musan sätta författaren i kontakt med skrivandets djupa källor. Musan är vanligen en person som väcker starka känslor – förälskelse, åtrå, längtan, beundran eller kanske vördnad.

Tyvärr fungerar ritualerna inte alltid som man skulle önska. Alkoholen har en tråkig benägenhet att leda till oönskade och sorgliga fysiska och psykiska konsekvenser. Det är inte heller säkert att en lämplig mänsklig musa dyker upp när behovet är som störst.

Lyckligtvis finns det ytterligare alternativ. Ett som jag är särskilt svag för är en annan sorts musa. En som märkligt nog kan förlösa språket utan att ha något eget verbalt språk att ta till.

Nämligen hunden.

Jag har alltid skrivit bättre med en hund i min omedelbara närhet, utan att riktigt veta varför. Så småningom upptäckte jag att jag var långt ifrån ensam. Sir Walter Scott lär inte ha kunnat skriva över huvud taget utan en hund i rummet. Sigmund Freud hade på äldre dagar sina hundar med sig både i behandlingsrummet och när han skrev.

Jag blev nyfiken. Hur fungerar de hundliga musorna egentligen? Om de fungerar. Det kunde ju röra sig om ett slags placeboeffekt – den som tror att det går bättre att skriva med en hund i närheten skriver kanske därför bättre med en hund i närheten.

Eller så har hunden faktiskt en kraft som kan hjälpa en författare att författa, men hur skulle den kunna se ut i så fall? Jakten på möjliga verkningsmekanismer var i gång.

Jag började läsa – både vad andra författare själva har skrivit om sina hundar, och hur andra har tolkat deras förhållande till dem.

Jag observerade mig själv och mina hundar.

Första frågan var om hundarnas uppdrag såg likadant ut hos oss alla, eller om kanske olika författare behövde sina fyrbenta musor på olika sätt?

Slutsatsen har blivit att vi inte är så olika. Hundens bidrag till skrivandet verkar huvudsakligen falla inom tre kategorier: den skapar en konstruktiv stämning, den ger trygghet och den kan hjälpa oss med vår nödvändiga introspektion.

Tidigare hade jag en stor hund som helst skulle ligga på golvet med sidan mot mitt ben så att jag kunde känna hans andetag. I dag vill jag ha min nuvarande lilla musa Zelda i mitt knä eller intill mig i en soffa.

Då händer ofta något jag först upptäckte med den stora hunden: vår andning blev synkroniserad. Vi andades in och ut samtidigt, och jag kunde aldrig komma på vem det var som anpassat sig till vem.

Nu har jag lärt mig att det finns ett ord för detta: limbisk resonans, det vill säga den förmåga som många däggdjur har att lugna sig själva och andra genom att anpassa sina hjärtslag och sin andning till varandra. Resultatet blir en ordlös harmoni, en delad upplevelse av välmående och trygghet. Det främjar skrivandet. Antagligen har hormonet oxytocin ett finger med i spelet här. Detta hormon frisätts vid beröring, hos både människa och hund (förutsatt att vi tycker om varandra). Några av hormonets effekter låter gynnsamma för en författare: känslomässig öppenhet, välmående och förstärkt empatisk förmåga.

Virginia Woolf fick en cockerspaniel av sin älskarinna, författaren Vita Sackville-West (som också skrev med en liten hund i sitt knä). Valpen döptes till Pinka (ibland stavat Pinker) och visade sig vara en förträfflig musa. Virginia Woolf beskriver det som att hon går in i en sorts trans när hon testar sina texter genom att berätta dem för Pinka under deras långa promenader. Hon liknar det vid att simma eller flyga – hon förs framåt av en ström av idéer och sinnesupplevelser. När sedan skrivandet tog vid igen, ville Woolf helst ha Pinka som enda sällskap.

År 1935 dog Pinka, och Virginia Woolf fick stora svårigheter att hitta tillbaka till flödet och lekfullheten. Nästa hund, också den en spaniel, visade sig inte alls fungera som musa.

Det duger alltså inte med vilken hund som helst.

Hunden har följt människan i tiotusentals år – den har vaktat, skyddat, larmat. Vi skulle kunna se den som ett litet, ursprungligt och oändligt anpassningsbart trygghetssystem som fungerar lika bra i dag.

Zelda har gjort ett enda aggressivt utfall, när vi har suttit och skrivit på kafé. Det kom plötsligt, var intensivt och riktat mot en kvinna som hade ställt sig nära vårt bord.

Jag sa till Zelda på skarpen.

Hon gav mig en lång förebrående blick innan hon rullade ihop sig till en missnöjd liten boll. Några minuter senare visade det sig att min mobiltelefon, som legat på bordet, var borta. Jag fick be om ursäkt. Hon hade gjort precis det hon skulle – vakat över mig och skyddat mig.

Det är svårt att samtidigt vara vaksam och helt fokuserad på något annat, eftersom vaksamhet binder upp uppmärksamhet och energi. Om vi kan delegera vaksamheten kan vi frikoppla de resurserna och i stället använda dem till vår text.

Det är omöjligt att överskatta vikten av en annan fördel med en hund: den äger inte språkets destruktiva kraft. Unga texter är sårbara och lättskadade, och det är orden som har makten över deras liv. Hunden kommer aldrig att skada en text. Den kommer aldrig att bryta en associationskedja genom att komma med egna tankar och idéer. Hunden kommer inte heller att svika ditt förtroende. Den kommer varken att berätta din hemliga intrig för någon annan författare, eller skratta åt dig i hemlighet när den tycker att ditt försök till dikt är patetiskt.

En text är inte bara sårbar, den kan även vara farlig. Människor har avrättats på grund av det de skrivit. De har blivit utstötta, förlorat vänner och inflytande. Hunden kommer aldrig att döma dig moraliskt, politiskt, religiöst eller konstnärligt för någon idé du testar, eller för någon association som dyker upp.

Den kommer aldrig att tala illa om dig bakom din rygg.

Du kan vara fullständigt trygg när din samtalspartner är en hund.

Många hundar har oerhört god förmåga att läsa av sina människors känslor, och reagera på dem.

När vi har skrivit en text måste vi fatta ett beslut om dess kvalitet. Vi redigerar, och frågar oss ständigt: Ska det låta så här? Vad tycker jag? Är jag nöjd? Missnöjd? Introspektion är svårt, men här kan hunden hjälpa till. Den kan fungera som ett förstoringsglas för våra egna omdömen och göra dem synliga. Den gör tummen upp eller ner, därför att den läser av våra egna reaktioner så mycket bättre än vi själva kan. Jag tar en kompositör som sista exempel. Richard Wagner lär ha spelat en del nyskriven musik för sin hund Peps, en cavalier king charles spaniel, när han var osäker på om han skulle spara eller slänga.

Detta är en inte helt ovanlig uppgift för en musa; den ska inte bara inspirera, utan även skärpa vårt kritiska sinne.

Listan över författare som beskriver hundens betydelse för deras skrivande kan göras lång. Om vi ska tro på det de säger om sina hundar, så skulle många dikter och böcker vara oskrivna, eller i alla fall sämre, om inte hundarna hade hjälpt till.

Tack, alla hårt arbetande fyrbenta musor!

Åsa Nilsonne är psykiater, psykoterapeut och författare.Hennes två hundar hjälper henne att skriva om kärlek, mindfulness och hjärnan. 

Lång historia

De första hundarna kan ha domesticerats redan för cirka 27 000 år sedan. Analys av dna från en förhistorisk varg från Tajmyrhalvön i Ryssland visar att den var nära släkt med den gemensamma föregångaren till dagens vargar och hundar. I Sverige finns omkring 800 000 hundar.

4 frågor till Åsa Nilsonne

Åsa Nilsonne är psykiater, psykoterapeut och författare. När hon skriver vill hon helst ha sin hund Zelda i knät eller intill sig i en soffa.

Hur upptäckte du att hunden har inverkan på ditt skrivande?

När hunden inte är med uppstår ett slags brist, eller saknad. Det är som att få svårt att skriva när man är hungrig eller kaffesugen.

Påverkar hunden också innehållet i det du skriver?

Om Zelda styr innehållet gör hon det så subtilt att jag inte märker det.

Finns det andra språkliga sammanhang där hunden inspirerar? Blir du till exempel en bättre läsare eller talare med Zelda i närheten?

Kanske blir jag en bättre läsare. Zelda skapar ett lugn som gör det lätt att försvinna in i en bok. När jag talar är hon för det mesta inte med.

Har du prövat något annat djur som musa, exempelvis en katt?

Jag har haft två katter under min tid som författare – ingen av dem har visat något intresse för mitt skrivande.

Publicerad i nummer: 
Oktober 2016