Väninnan

Väninnan fyller sin funktion

Barnmorska, sjuksköterska och husfru var förr alltid kvinnor. Men nu anses orden neutrala, och kan användas om män också. Eller?

Min fantastiska väninna är titeln på en av årets mest framgångsrika romaner. Författaren skriver under pseudonymen Elena Ferrante, och i original heter boken L’amica geniale.

Både den svenska och den italienska titeln fångar den vänskapsrelation som är romanens röda tråd. Dessutom betonar bägge titlarna att relationen gäller mellan två kvinnor; det svenska ordet väninna och det italienska amica har feminina ändelser, -inna respektive -a.

I en översättning till svenska från italienska faller det sig naturligt att återge originalets feminina form. De italienska substantiven har ju kvar de ”inneboende” grammatiska genusen maskulinum och femininum. I fornsvenskan tilldelades alla substantiv ett kön på liknande vis; de var antingen feminina, maskulina eller neutrala. Systemet med tre genus stöptes gradvis om i svenskan redan från 1300-talet, och i dag är maskulinum och femininum sammansmälta till ett: utrum eller ”den-genus”.

Trots denna massiva könsneutraliserande reform lever den språkliga uppdelningen mellan manligt och kvinnligt kvar på flera sätt, främst betydelsemässigt. Detta gäller speciellt ord som betecknar människor, som ju ofta tilldelas ett av två kön. Det kan man se i paren kvinna–man, flicka–pojke, mamma–pappa och så vidare, där könet är betydelsemässigt ”inbakat” i ordet.

Eftersom det finns många sammanhang där denna binära uppdelning inte är relevant, har språkvården länge strävat efter ytterligare könsneutralisering.

Ett område där könet ofta är irrelevant är i arbetslivet. Tidigare var det vanligt med parallella yrkestitlar, där ändelser signalerade personens kön, vilket påpekas i boken Språk och kön från 2007. För en manlig yrkesutövare användes titlarna aktör, frisör, författare, kassör, lärare, skådespelare, de kvinnliga motsvarigheterna var aktris, frisörska, författarinna, kassörska, lärarinna, skådespelerska.

Under det sena 1900-talet har språkvårdare haft målet att införa könsneutrala yrkestitlar, alltså att samma ord ska användas både för kvinnor och män.

Som Språk och kön framhåller, har vägen mot könsneutrala yrkestitlar gått över de manliga titlarna. Yrkestitlar som slutar på -ör och -are, med flera, betraktas numera som könsneutrala. Men det finns könsbundna yrkestitlar som inte helt tappat sin könsmarkerade laddning. Sådana som slutar på -man, som brandman, talman och tjänsteman, kan till exempel fortfarande uppfattas maskulint. Många förknippar spontant dessa uttryck med män, vilket har lett till framväxten av mindre könsbundna yrkestitlar, som idrottare för idrottsman, riksdagsledamot för riksdagsman, polis för polisman och så vidare.

Ord som slutar på -ska har å sin sida kvar något av sitt feminina anslag. Språkriktighetsboken från 2005 skriver om orden sjuksköterska och barnmorska samt det mindre kända husfru, som alla har kommit att användas om både kvinnor och män. ”Dessa beteckningar har dock svårare att bli accepterade som yrkestitlar för män än exempelvis lärare för kvinnor.”

Rekommendationen i Språkriktighetsboken är att man bör eftersträva könsneutrala personbeteckningar överlag. Beteckningarna ska kunna användas både om kvinnor och män samt med allmän syftning. ”Eftersom ord som slutar på -ska, -inna med flera kan uppfattas som könsbundna, bör man undvika dem, både som beteckning för kvinnor och som könsneutrala beteckningar.” Ord som slutar på -are och -ör har länge använts som könsneutrala benämningar, och ”det finns ingen anledning att motverka detta”.

Även orden på -man har använts könsneutralt i många år, och de kan också fortsätta att användas så. Men, om man hittar någon tydligare könsneutral variant är denna ändå att föredra. Och trots en viss motsträvighet förordas fortfarande barnmorska och sjuksköterska som könsneutrala ord.

liksom när det gäller yrkestitlar, har de allmänna, feminina personbeteckningarna också minskat till förmån för de manliga i strävan mot könsneutralitet. Ordet vän används ju till exempel både för kvinnor och män, och enligt Språkriktighetsboken verkar ordet väninna vara på väg bort.

Men, som vi sett i fallet med Min fantastiska väninna, kan det fylla sin funktion. Översättaren Johanna Hedenberg kan ha valt det ordet inte bara för att överföra den italienska feminina motsvarigheten. Väninna andas femtiotal, den historiska epok som skildras i boken. Och Språk och kön noterar att feminina ändelser kan användas just för att markera ett ”historiskt eller exotiskt” sammanhang, där kön framhölls i ännu högre grad än i det nutida Sverige.

Maria Arnstad är redaktör på Språktidningen.

Publicerad i nummer: 
September 2016