Bild: 
Henric Lindsten / Lindsten & Nilsson

Släkt & etikett

Hur gör man när åtta personer ska dela på fyra släktetiketter? Benämningarna på när- och fjärrstående kan ge upphov till utdragna släktfejder.
För vem är egentligen gammelmormor?

Min vän maja har en son som heter Leon ihop med sin make Anton. En dag hörde hon av sig till mig med en språkfråga:

”Jag och svärmor har hamnat i trångmål. Hon hävdar med bestämdhet att hennes mamma är Leons gammelfarmor då hon menar att det styrs av att hon är Leons farmor. Jag menar att det är Leons gammelmormor, då det är Antons (alltså Leons pappas) mormor.”

Jag hade aldrig konfronterats med detta språkliga problem innan. Men frågans natur var av ett sådant slag att jag insåg att det måste finnas spaltmeter av diskussioner om detta på webbforumet Familjeliv. Givetvis var kombattanterna där lika oense som Maja och hennes svärmor. Vissa frågor går helt enkelt inte att avgöra. Ska man uttala kex som ”tjex” eller ”quex”? Ska en banan skalas från skaftet eller toppen? Och nu också: ska farmorsmor kallas gammelfarmor eller gammelmormor?

Även om vi skulle enas så har vi ändå kvar problemet att det finns två personer som båda måste heta gammelfarmor. Vi har ju nämligen bara fyra etiketter – gammelfarmor, gammelmormor, gammelfarfar och gammelmorfar – men gammelgenerationen består likväl av åtta personer.

Att benämna pappans farföräldrar är lätt: farfarsfar och farfarsmor kan inte bli något annat än gammelfarfar och gammelfarmor. Detsamma gäller för mammans morföräldrar. Att de blir gammelmorfar och gammelmormor är det ingen som bråkar om. Problemet är de där som hamnar mitt i släktträdet, och vad de ska kallas kommer vi att fortsätta tvista om. (Rörigt? Kolla Leons släktträd på sidan 26.)

Jag sade till Maja att det inte finns någon standardiserad terminologi på området, men att jag spontant skulle välja gammelfarmor, eftersom jag, precis som Leons farmor, skulle vilja markera att det rör sig om en släkting på fädernesgrenen i Leons släktträd. Maja invände då att eftersom Leons pappa Anton har både mormor och farmor i livet, är det opraktiskt att kalla båda för gammelfarmor. Majas mor- och farföräldrar är däremot döda, så i deras fall verkar det klart smartast att kalla farmorsmor för gammelmormor, så att man kan hålla isär henne och farfarsmor.

Majas språkfråga fick därmed det klassiska svaret ”båda går bra”, och hon svarade lika klassiskt med att bli lite besviken över svaret.

– Men du måste väl ändå hålla med om att det skulle kännas konstigt att den man kallat mormor hela sitt liv blir en gammelfarmor? sade hon i ett sista försök.

– Absolut, svarade jag. Det talar för att gammelmormor språkligt kan ligga närmare till hands. Men å andra sidan blir ju den du kallat mamma hela livet nu helt plötsligt mormor.

– Jo, visst har du en poäng. Det känns bara fel för mig. Rent kroppsligt får jag utslag, sade hon.

Och det fick avsluta diskussionen.

Att ord som vi kallar varandra måste kännas bra är viktigare än att alla familjer gör likadant. Men hur gör vi då rent generellt när vi benämner folk vi är släkt med? Vilka funderingar och lösningar kan uppstå när vi ska välja tilltal och omtal?

När vi pratar med mindre barn tar vi oftast deras perspektiv i något slags pedagogisk strävan att lära dem rätt etiketter. Om jag pratar med Leon kan jag alltså temporärt komma att kalla Maja för mamma och Anton för pappa, trots att det i varje annan situation skulle vara bisarrt. Och Maja själv börjar referera till sin mamma som mormor. Men när man umgås tre generationer samtidigt, till exempel när småbarnsfamiljen åker till mormor och morfar, är det lätt att börja vackla i titelbruket. Kommunikativa problem kan uppstå, och barnen är ofta snabba med att vilja reda ut vad som gäller.

Mika är 5 år och har en pappa som heter Tom och en mamma som heter Sanna. Strax före nattningen hos mormor och morfar tycker Mika att hennes mamma är lite väl otydlig:

– Det är pappa som lägger dig i kväll, säger mamma Sanna.
– Menar du din pappa eller Tom? undrar Mika.
– Jag menar din pappa, Tom.
– Okej. För min morfar är din pappa.

Vems perspektiv som gäller är med andra ord inte alltid självklart.

Många barn som har en mormor drabbas av stor förvirring när de upptäcker att kusinen envisas med att kalla henne för farmor. Hon heter ju mormor! Ibland kivar man godmodigt om detta hela uppväxten. Men vissa kusiner uppvisar redan i unga år diplomatiska talanger och förhandlar fram att den gemensamma beteckningen farmormor ska användas. Motsvarande för hennes manlige make blir morfarfar. Andra varianter är farmormormor och mormorfarmor, och en vän till mig berättade att hennes mamma skämtsamt hade föreslagit att barnbarnen kunde kalla henne marmor.

Denna kusinförhandling är en typiskt svensk grej, eftersom många andra språk inte gör skillnad på morfar och farfar. På engelska kan alla kusinerna säga grandpa, på tyska Opa och på danska bedstefar. Praktiskt på vissa sätt. Men opraktiskt på andra, för att man då kan behöva säga grandpa Bill och grandpa Robert, för att man ska veta vilken grandpa man egentligen pratar om. Fast språk som inte gör skillnad på morfar och farfar kan ha flera alternativa synonymer, ungefär som att det i svenskan finns far, pappa eller farsan. Så i Frankrike reserverar vissa det formella grand-père för den ena förälderns pappa, medan den andra döps till smekformen papi.

I finskan finns också en uppsjö av alternativ. Några vanliga är mummi, mummo och mumma för de kvinnliga och vaari, ukki och paappa för de manliga. Vilket alternativ det blir styrs i hög grad av vilken dialekt man talar och vad som redan är upptaget av någon annan.

En blivande finsk mormor som hade fem barn, alla i stabila parförhållanden, tänkte att det var bättre att förekomma än att förekommas. Därför deklarerade hon redan innan det första barnbarnet var fött att hon ville paxa muori, vilket är en lite ovanlig och gammaldags beteckning. Så nu är hon barnbarnens enda muori, och de andra far- och mormödrarna har andra etiketter.

Problemet att samma etikett kan syfta på fler än en person kan finnas redan på föräldranivån. Jag har bara en mamma, men vissa har två. I den lesbiska kultserien L Word får paret Bette och Tina en dotter, och börjar tala om sig själva som Mama Bee och Mama Tee. Att lägga till en initial eller ett förnamn är den typiska lösningen. Men det är inte alltid barnen hakar på. Ett föräldrapar berättade att de kallar sig för mamma Lina och mamma Eva. Barnen har dock effektiviserat bort det där med mamma och säger kort och gott Lina och Eva. Utom när de ska kalla på båda samtidigt, för då vrålar de: ”mammornaaaa!”

Vidare brukar Eva och Lina prata om sina mammor som mormor Maria och mormor Britt-Marie. Men barnen pratar hellre om svarta mormor och vita mormor, eftersom den ena är mörkhårig och den andra ljus.

Barn gör ju helt enkelt lite som de vill. En vän berättade om ett barn som under en period kallade sin mamma för pappa och sin pappa för Karin.

Det är inte heller självklart att man använder samma uttryck vid tilltal som vid omtal. Jag säger mamma och pappa både när jag talar till och om mina föräldrar. På samma sätt skulle jag antagligen tilltala och omtala mormor och farfar som mormor och farfar, om de hade levt. Däremot tar det emot att ropa: ”Moster!” Det känns helt enkelt lite föråldrat som tilltalsord för mig. Men andra använder det, och för bara några decennier sedan var moster det mest normala tilltalsordet för mammas syster, precis som att det var självklart för barn att säga tant Hilda och farbror Karl, både till och om sina kompisars föräldrar. För mig blir moster Eva ett normalt omtal, men när jag tilltalar henne blir det bara Eva. Men kusin Jörn känns märkligt även som omtal. Släktingar i min egen generation får helt enkelt heta enbart sina förnamn.

Hittills har vi utgått från att alla är antingen män eller kvinnor. Männen avlar, kvinnorna föder. Det är sanningen i de flesta fall, men inte i alla. Eftersom transpersoner numera inte tvångssteriliseras kan transmän föda barn. Detta har ställt till det i såväl sjukhus- som folkbokföringsregister, som inte riktigt hängt med i den juridiska utvecklingen. För att slippa krångla med ändringar i sina registersystem drev Skatteverket en rättsprocess mot en transpappa, för att man ville registrera honom som mor till det barn han fött. Skatteverket menar nämligen att uttrycket (biologisk) mor i juridisk mening är könsneutralt och i alla lägen syftar på den som fött barnet. Både förvaltningsrätt och kammarrätt har dock gått på mannens linje och slagit fast att han har rätt att registreras som far till sitt barn.

Det finns också icke-binära transpersoner, alltså sådana personer som inte passar in i samhällets uppdelning i man och kvinna, utan brukar ha hen eller den som sitt pronomen. Men vad ska de kallas av sina barn och syskonbarn? Såväl orden för föräldrar (mamma, pappa) som för föräldrars syskon (moster, farbror) är ju könade, det vill säga att de kräver att man anger att personen är antingen man eller kvinna. Ett sätt är givetvis att göra som Eva och Linas barn, och rätt och slätt använda förnamn. Men det finns varianter. Ett barn valde att kalla föräldern för sin ba. Och i Tyskland finns en icke-binär person som av syskonbarnen kallas Tonkel. Det är helt enkelt en hybrid av Tante, som betyder ’faster’ eller ’moster’, och Onkel, som betyder ’farbror’ eller ’morbror’. En svensk variant som förekommer sporadiskt är förskon (uttalas som syskon), som är en sammandragning av förälders syskon. Det skulle ju också kunna användas som samlingsbeteckning för föräldrars syskon i allmänhet. Till exempel skulle man kunna säga ”mina förskon och kusiner kommer på besök till jul”.

Vi kan alltså konstatera att människans språkliga uppfinningsrikedom sällan felar när det gäller att komma på nya släktskapsord. Just titlar och tilltalsbruk är trendkänsliga, och omsvängningarna behöver inte ta mer än en generation. Män som tyckte det var självklart att säga far när de växte upp på 1950-talet, kallas i regel pappa av sina 1980-talsbarn. Vem vet vad vi kallar våra släktingar om 50, 100 och 500 år.

Ylva Byrman är doktorand i nordiska språk vid Göteborgs universitet. Hon svarar också på språkfrågor i Språket i P1.

Intervjuer

Elisabet Asp, 83 år, Anna Asp, 60 år, Sofia Asp, 34 år, Olle Asp, 4 år, och Ester Asp, 3 månader (se bild i topp)

Elisabet: Jag blev mamma när jag var 22 år. Jag ville att mina barn skulle kalla mig och min man för mor och far. Man sa ju så på den tiden.

Anna: Du tyckte det var viktigt.

Elisabet: Men det var ingen av våra tre döttrar som kallade oss så. De sa moren och faren.

Anna: Vi tyckte att det var enklare med två stavelser i stället för en.

Elisabet: Sedan kom mitt första barnbarn, Sofia, och hon sa förstås mormor till mig. Men när Sofia själv fick barn – mitt barnbarnsbarn Olle – så konkurrerade Anna ut mig som mormor. Jag blev faktiskt arg för det. Jag trivdes med titeln mormor.

Sofia: Men du är ju fortfarande min mormor! (kramar Elisabet)

Elisabet: Det är klart! Sedan har jag Sofia att tacka för att jag inte behöver heta gammelmormor också. När Olle kom frågade jag henne om hon tyckte att jag skulle kallas så, men hon hade ett bättre förslag.

Sofia: Ja, jag påminde Elisabet om att hennes barn kallade henne moren, och då borde hon ju bli stormoren. Och nu säger Olle det.

Anna: Alla säger stormoren. Eller, ja, jag kallar ju henne för mamma numera …

Sandra Charléz, 41 år, Sarah Mared, 38 år, och Puck Mared, 8 veckor (se bild i topp)

Sarah: För ungefär två år sedan bestämde jag mig för att jag ville bli mamma. Efter det att jag begrundat alternativen, så bestämde jag mig för att prova insemination. Sandra är en av de viktigaste personerna i mitt nätverk, så det var självklart att hon skulle vara med från början.

Sandra: Jag följde med till kliniken i Danmark. Vi skämtade om att jag var pappan. Sarah blev gravid på första försöket. När hon fick gravidmage tog vi den där klassiska familjebilden: Sarah står främst och jag står bakom och håller om hennes mage. Om hon inte vore så himla hetero och jag inte så himla gift, så skulle vi kunna vara det paret (skratt).

Sarah fick värkar på julafton. Jag var hemma med min familj, så hon fick med sig en annan kompis till bb. De ringde därifrån, och jag åkte dit. Jag var orolig för att de inte skulle släppa in mig – det får bara vara en person med på förlossningen. Jag bankade på och skrek: ”Jag ska bli pappa!” Så vi löstes av och jag fick komma in.

Sarah: Vi är en del av varandras familjer. Sandras barn är engagerade i Puck. Hennes tvillingsöner, som är mina gudbarn, är 5 år och kallar Puck för lillasyster.

Sandra: Det vore härligt om de flyttade in hos oss. Jag ska bara få med maken och Sarah på noterna. Nu är jag ju etablerad som pappa!

Steve Malmström, 60 år, Ingrid Kindahl, 57 år, Olivia Cantù, 4,5 år, och Öhman, 4 år

Ingrid: Olivia är barnbarn till mig och en annan man. Hon har alltså två personer som hon skulle kunna kalla morfar: en biologisk och så min nuvarande man, Steve.

Steve: Men så fort Olivia började prata, hon var väl ungefär ett år, så började hon kalla mig för mormor Steve.

Ingrid: Ja, och när Olivia var mindre, och min egen mamma levde, kallade Olivia henne för mormor Eva i stället för gammelmormor.

Steve: Så vi är mormor allihop, alltså.

Ingrid: Uppenbarligen ser Olivia mig som navet på den här sidan av familjen. Jag är ju mormor, och de som står mig närmast blir då också mormor. Hon kallar till och med min hund Öhman för mormor Öhman. Det är för övrigt också ett släktnamn: min egen mormor var född Öhman.

Steve: Jag trivs bra med att vara mormor Steve. Vi brukar skämta om att jag ska vara med i prideparaden …

Olivia: Min mammas pappa heter bara Sören.

Text Maria Arnstad

3 frågor till Ylva Byrman

Ylva Byrman, doktorand i nordiska språk, reder ut några släkttermer – och snurrar till det bland andra. Vem är till exempel gammelfarmor?

Varför är det känsligt vad vi kallar våra släktingar?

Oftast är det inte så känsligt, utan ganska självklart. Men i samhällen med starka sociala hierarkier eller segregation blir tilltal och omtal ofta komplicerat, eftersom man är noga med vem och vad man vill förknippas med. Och det signalerar man genom de ord man väljer. Valet mellan far och pappa var länge klassmarkerat i Sverige.

Har du själv tvistat om vad en släkting ska kallas?

Nej. Men för vissa släktingar har jag övertagit mammas och pappas etiketter, för att det kändes enklast och naturligast. Jag säger auntie Jean och moster Anna, trots att de för mig blir gammelfaster och gammelmoster.

Vilken släktterm är den bästa som du har råkat på?

Jag gillar sådana som är bildade med extra- framför sig, som extramamma och extrafarfar. Det är något tryggt och trösterikt i att vi kan utvidga våra familjenätverk med människor som vill finnas där för oss.

Publicerad i nummer: 
April 2016