Låt skräcken komma in

Det tog lång tid för John Ajvide Lindqvist att komma fram till att han skulle skriva prosa. Och det var inte helt okomplicerat till en början.

– Skrivandet blev för ambitiöst. Jag tänkte ’nu är jag författare och det här är tunga grejer som jag håller på med’. Jag bökade med språket och funderade för mycket på stilen. Egentligen visste jag nog inte varför eller för vem jag skrev. Det enda jag visste var att jag ville formulera mig i ord.

Först när John Ajvide Lindqvist var i trettioårsåldern slog det honom att han skulle ägna sig åt skräck. Det var en förlösande insikt.

– ’Jag har läst mycket skräck, och tittat på mycket skräck, så det kan jag’, tänkte jag.

Det fanns inte så mycket svensk skräcklitteratur på marknaden vid den tiden, så John Ajvide Lindqvist blev pionjär när han skrev skräckromanen Låt den rätte komma in. Boken utspelar sig i Stockholmsförorten Blackeberg. Tolvårige Oskar bor där tillsammans med sin mamma. I skolan mobbas han. Räddningen kommer när den märkliga flickan Eli flyttar in i lägenheten bredvid. Eli är inte som andra. En stark vänskap växer fram mellan Oskar och Eli, trots att det visar sig att Eli är vampyr och trots att det sker en rad otäcka mord i Blackeberg, som Eli på något sätt är inblandad i.

John Ajvide Lindqvist trädde in i skräckens värld som trettonåring. Han hittade en låda med billiga pocketböcker på Domus i Vällingby. De ingick i serien Kalla kårar och innehöll skräckberättelser av varierande kvalitet. De blev en verklighetsflykt för den unge John.

– Kalla kårar var inte särskilt litterärt högtstående. Det var en blandning mellan klassiker och ren skit. Dessutom var de uselt översatta. Men de gav mig en känsla för genren. Sedan läste jag även Stephen King och Clive Barker. De har också influerat mig. Det här med att kursivera tankar i texten har jag fått från Stephen King. Däremot skiljer jag mig från honom genom att jag medvetet varierar mitt språk. I ett och samma avsnitt kan jag använda mig av ett nästan sakralt språk, med omvänd ordföljd, för att i nästa mening skriva talspråk.

John Ajvide Lindqvist har melodramen som förebild för det egna skrivandet. Den rymmer starka känslor och ond bråd död. Och i centrum står till synes helt vanliga människor.

– I mina berättelser är personerna ofta någon form av idealister. De har en idé om hur de vill leva sitt liv, och de har en högre eller lägre bild av sig själva. Sedan bryts denna bild och ifrågasätts. Saker händer som ruskar om dem.

Samtidigt vill John Ajvide Lindqvist att det ska finnas hopp i hans berättelser, att den som väntar på något ska få det (eller något helt annat). Men för att detta inte ska leda till att läsaren lägger ifrån sig hans böcker med ett ”Nej! Det är för osannolikt” – när monstren kommer eller kärleken slår in – vinnlägger han sig om att skildra trovärdiga miljöer, människor och dialoger.

– Det gäller att ha krattat och klippt noga för att den som läser ska vara med på tåget när saker och ting ställs på sin spets.

John Ajvide Lindqvist menar att dramaturgin i skräckberättelsen ger en trygghet i hans skrivande. Den underliggande obehagligheten pulserar i bakgrunden och driver fram berättelserna. Det kan röra sig om allt från att ett höghus börjar luta på ett oroväckande vis till att en person inte riktigt resonerar som man bör.

– Jag försöker etablera något slags skevhet i verkligheten. Att läsaren kanske möter en person som går och bär på en inneboende konflikt och att man då får en känsla av att det kommer att sluta illa. När jag skriver noveller gäller det att få fram den här känslan snabbt. I romanerna kan jag ta mer tid på mig och låta det som skaver komma smygande. Det viktiga är att läsaren börjar intressera sig för hur det ska gå.

Och denna nyfikenhet gäller även författaren själv, när han skriver fram sin berättelse. Annars, menar han, skulle det kännas meningslöst att skriva.

John Ajvide Lindqvist laborerar också med formen i sina texter, som i novellsamlingen Pappersväggar. Här förekommer allt från korta monologer till långa berättelser i första- eller tredjepersonsperspektiv.

När John Ajvide Lindqvist skriver har han, oavsett form för skrivandet, grundtanken att texten ska kunna läsas högt. Högläsningen avslöjar om det är något i språket som inte fungerar eller om handlingen inte håller.

Det mesta han skriver läser han högt för hustrun och författaren Mia Ajvide. Hon är hans första och främsta mottagare av texterna. Han lyssnar alltid på hennes åsikter och tankar om det han har skrivit.

Sedan läser John Ajvide Lindqvist alltid själv in sina böcker när det är dags att producera ljudböcker.

– Det blir ett farväl till boken, för därefter läser jag aldrig texten igen, säger han.

Utöver romaner och noveller har John Ajvide Lindqvist skrivit pjäser och filmmanus – och en barnbok som illustrerats av Mia Ajvide. Barnbokens små berättelser kom till när han arbetade med romanen Människohamn. De blev som dagliga uppvärmningsövningar innan han gav sig i kast med texten i romanen. Språket i barnboken är lekfullt. Tanken är att den ska roa såväl barn som vuxna.

John Ajvide Lindqvist är inte rädd för att ge sig in i olika projekt. Han säger själv att den kommande romanen Himmelstrand är spretig. Den liknar inte hans tidigare böcker. Olika förlopp läggs intill varandra, och sker samtidigt, men upplevs olika av romanfigurerna.

Arbetet med Himmelstrand var ett av de trassligaste skrivprojekt han har gett sig in i. I två och en halv vecka satt han och funderade och antecknade bara för att förstå vad det var han skulle skriva. I datorn finns runt fyrahundra sidor som handlar om själva boken:

– Till slut sa jag till mig själv att nu får det vara nog. Jag måste skriva tre sidor varje dag för att komma vidare.

 Romanen Himmelstrand handlar om nio personer (och en hund) som bor på en campingplats. En dag vaknar de upp på ett till synes oändligt fält. När huvudpersonerna så småningom försöker ta sig utåt fältet så händer det saker med dem. De tvingas konfrontera lager av sig själva. Bilder och förlopp ur det förflutna tränger upp och förkroppsligas. Läsaren får hoppa mellan de olika romanfigurernas medvetande, när de försöker förstå vad det är som händer med dem och varför de hamnat där de hamnat. Samtidigt sker en massa saker på det yttre planet.

– I Himmelstrand har jag rört mig på olika nivåer. I vissa delar har jag varit den allvetande berättaren. Jag har även befunnit mig i andra änden av skalan genom att bara konkret beskriva vad som händer. Jag har varit inne i romanfigurernas tankar, och använt mig av olika typer av språk och stil för att skildra de olika personligheterna. Ta hunden till exempel. Hans tankar består mest av frågor. Hans resonemang är kortfattade och enkla. Jag till och med beskriver honom genom korta meningar.

John Ajvide Lindqvist har fasta rutiner. Varje morgon, vid tiotiden, går han ut till sin skrivarstuga. Det tar någon timme innan han kommer i gång. När han sedan börjar så ägnar han omkring fyra timmar åt att skriva.

Själva skrivandet sker sedan i stötar. Han kanske skriver en sida på tio minuter, pysslar med något annat och skriver sedan någon sida till. Det är först i slutfasen av en bok, när han är som mest uppslukad, som han kan skriva upp till femton sidor per dag. Då får han nästan lägga band på sig för att inte dra i väg för mycket i berättandet.

Motståndet inombords är ofta stort innan han ska sätta sig vid datorn. Särskilt jobbig är känslan av det där oformliga – det som inte finns. Det är sällan historien kommer till honom i ett svep.

 Även om han har en skelettplan, så kan handlingen vara oklar, och han vet egentligen inte hur allt ska sluta eller vilka vägar berättandet ska ta. Då får han helt enkelt skriva på för att se vad som ska hända.

Och det är i detta som glädjen med skrivandet ligger, menar Johan Ajvide Lindqvist. Det är stunderna när allt flyter på som gör det värt att fortsätta skriva.

– För att fritt citera Gabriel García Márquez: Att inträda i den rena berättarglädjen är det mänskliga tillstånd som mest liknar levitering.

Emma Frey-Skött skriver lättlästa barn- och ungdomsböcker och är frilansskribent.