Ordlösa minnen

Text: Cecilia Christner Riad

Vilket är ditt tidigaste minne? Mitt är när jag några år gammal blir hackad av en tupp i nacken en sommardag.

Våra tidigaste minnen av händelser är just från 3–5 års ålder. Sigmund Freud menade­ att vi har förträngt våra tidigare minnen, på grund av känslor som vi inte ville kännas vid.

Så ser inte forskningen på barndomsglömskan i dag. Forskarna har andra förklaringar till det man kallar­­ infantil amnesi. Att barn glömmer det som har hänt före 3–5 års ålder anses bero på att jaget först då har blivit starkt och centralt. Viktiga hjärnstrukturer och neurala nätverk har mognat. Men det viktigaste skälet till att vi inte har minnen från småbarnsåren är troligen språket.

– Den organiserande kraften i språket är så stor att när vi har tillägnat oss det är det som vi har lärt oss dessförinnan inte åtkomligt på samma vis, säger Mikael Heimann, professor i psykologi vid Linköpings universitet.

Språk och minne har betraktats som oupplösligt förenade. Utan språk inga personliga minnen. Och det är inte så konstigt. Språket är nödvändigt för att vi ska kunna göra mentala resor, både i tiden och i fantasin. Att kunna tänka på dåtid och framtid ses som ett centralt tecken på att vi har personliga minnen av händelser, som när tuppen hackade mig i nacken. Det kallas episodiska minnen och är en del av långtidsminnet. Det är först när språket är på plats som det episodiska minnet är fullt utvecklat.

Men att språket inte är en förutsättning för minnet, det vet vi nu. Vid sex veckor minns barnet en händelse i upp till ett dygn, vid 16 månader i tre månader. Gradvis ökar minnes­förmågan över de första två åren.

– Och ju äldre spädbarn, desto snabbare går det för dem att lägga något på minnet, säger Mikael Heimann.

De personliga minnena, som anses nära sammanlänkade med språk och kognitiv ut­veck­ling, kallas också explicita minnen. Dit hör även semantiska minnen och faktaminnen.

En annan del av långtidsminnet är till exempel vaneminnen, som att ha lärt sig cykla. Det är sådant man aldrig glömmer. Den delen av långtidsminnet verkar mogna något tidigare än de explicita minnena.

– Vaneminnet styrs av lite andra strukturer än det episodiska minnet. Om de är lika separerade från början är svårt att säga. Men med tiden blir det två system.

Men här handlar det om den del av långtidsminnet som rör personliga minnen. På senare år har en icke-språklig före­löpare till det fått stor uppmärksamhet: fördröjd imitation. Med det menas att man kan ”komma ihåg” och imitera beteenden vid ett senare tillfälle.

– Fördröjd imitation finns där långt före språket, och det visar att det finns minnen av händelser mycket tidigare än man trott.

Att fördröjd imitation påminner mycket om explicita minnen hos vuxna ger kliniska studier av minnesprocesserna hos vuxna patienter med temporallobsamnesi stöd för. Dessa patienter kan lära sig nya saker som att spela pingis, men inte nya faktakunskaper. De kan heller inte komma ihåg saker från en dag till en annan och de klarar inte fördröjd imitation.

Mikael Heimann har ägnat sig mycket åt att studera fördröjd imitation hos barn. Det går till så att en person gör något framför barnet med ett intressant leksaksdjur till exempel. Ofta upprepas detta tre gånger direkt efter varandra. Barnet får inte själv ha med leksaksdjuret att göra förrän efter en lång stund, så lång att det inte är arbetsminnet som används. Händelsen måste lagras någon­stans.

– Det är en vanlig föreställning att barn lär sig genom aktivitet eller interaktion med omgivningen. Men även tre månader gamla barn formar långtidsminnen av beteenden som de själva inte är motoriskt förmögna till än. Det barnet gör mycket de första månaderna är att ligga och titta. Och när det ligger och tittar på det som händer runt omkring använder det sin minnesförmåga.

Vid uppföljningen av experimenten har Mikael Heimann och hans kolleger sett att de barn som var bra på att imitera vad de hade sett vid 9 månaders ålder också var bra på att kommunicera vid 15 månaders ålder. Och vid fyra års ålder visade sig deras kognitiva och språkliga utveckling ligga i övre skiktet.

Givetvis är det skillnad på minnen av en testsituation och minnen av en händelse i verkliga livet, som är laddad med känslor, som rädslan när man blivit hackad av en tupp.

– De minnena lagras ännu starkare, säger Mikael Heimann.

Imitationens betydelse för utvecklingen i största allmänhet betonas allt mer. Mikael Heimann instämmer med den amerikanske hjärnforskaren Vilayanur S. Ramachandran som går så långt som att säga att det inte bara är genom språket som vi förstår oss själva, utan också genom imitationen.

– Innan vi har språket imiterar vi. Genom att imitera känner vi att jag är som du och du är som jag. Barn leker genom att härma varandra innan de pratar och så tenderar vi själva att göra när vi befinner oss i en miljö där vi inte talar språket. Vi härmar varandra.

Numera ses inte barnets hjärna som något slags tabula rasa vid födseln, ett oskrivet blad som ska fyllas med innehåll.

– Men vi har ändå mycket att lära och en lång mognadsprocess, vilket ger oss stor flexibilitet. Vårt nervsystem kan anpassa sig till väldigt olika miljöer.

Men hur vi uppfattar barn innan de behärskar språket präglar vårt sätt att förhålla oss till dem. Mikael Heimann och hans kolleger håller på att studera hur detta påverkar barnen.

– Föräldrarnas sätt att tala med sina barn formar hur dessa förstår sig själva och omvärlden. Behandlar föräldrarna dem som personer med en egen mental värld? Använder de sig av mentala uttryck för att göra sig till tolk för barnen som inte själva kan sätta ord på sina upplevelser?

I den första studien studerade de samspelet mellan föräldrar och 9 månader gamla barn. I uppföljningen vid 15 månader visade det sig att de barn vars föräldrar hade försökt att ”gå i barnens skor” hade en mer utvecklad förmåga att kommunicera.

Cecilia Christner Riad är redaktör på Språktidningen.