Bild: 
Martin Stenmark
Flerstavig. Kung Henry tvingar in poesin i en form. Gärna en flerstavigt rimmande sådan.

Rim och reson på scen

 
av: Camilla Sveréus

När dikter framförs på scen börjar både form och innehåll att leva sitt eget liv. Trots detta finns versfötterna där – även om estradpoeten själv inte är medveten om dem.

Emil Jensen har haft mycket otur. Så mycket otur att hans försäkringsbolag tycker att han borde ändra sin livsstil. Han skrev ett svar till försäkringsbolaget:

”Allt jag önskar mig till julen, är att få en cykel stulen. Får jag grötens mandel, önskar jag misshandel. Ge mig tänderna utslagna, inslagna i papper, resten av kroppen nedslagen, och julmusten avslagen. Sen är jag nöjd med juldagen.”

Emil Jensen är estradpoet. Han kan stoltsera med ett tvåfaldigt SM- och EM-guld i poetry slam, tävling i estradpoesi. Ändå ser han sig själv främst som musik­artist, eftersom det var med musiken som allt började. Sin scenpoesi beskriver han som ”mellansnack som har spårat ur”. Nu har det urspårade mellansnacket blivit en egen föreställning – med eget mellansnack. Ordvrängandet smyger sig in överallt. Ibland är det så subtilt att man börjar undra om det är omedvetet, om Emil kanske talar på rim även till vardags.

Att hans uttryckssätt är lekfulla och innovativa betyder dock inte att vi har att göra med textmässig anarki. Eva Lilja, professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet, har forskat om metriken, versläran, i den speciella typ av poesi som är vanlig i poetry slam. Hon berättar att dessa dikter ofta är skrivna på metriska versformer.

– Knittel är ett medeltida versmått som är mycket vanligt i slamdikter. Men poeterna själva är oftast omedvetna om att de använder det. Det ligger i vårt kulturella arv och därför kommer det naturligt.

Emil Jensen bekräftar att han inte försöker följa någon regel:

– Jag försöker hitta eller skapa en rytm och en ordmelodi, men aldrig utifrån några givna ramar. En dag sitter jag bara plötsligt där med en färdig dikt. Jag jobbar hela tiden utan att jag själv märker det.

Knittel är ett slags stiliserade talspråksfraser. När man talar lägger man vanligen två betoningar i varje fras. Detta utnyttjas i en strof på knittel, där varje versrad har två fraser med totalt fyra betoningar. Några kanske minns före detta finansminister Kjell-Olof Feldts dikt om löntagarfonder, något som han inte var överdrivet entusiastisk inför. Den börjar:

”Löntagarfonder är ett jävla skit.

Men nu har vi baxat dem ända hit.”

Läser man citatet högt så hör man tydigt de fyra betoningarna: lön, fon, jä, skit. Och på andra raden: Nu, bax, än, hit.

För att se om Emil Jensen också – omedvetet – har skrivit på knittel, får Eva Lilja i uppdrag att göra en snabbanalys av hans smått dystopiska dikt Välkommen till världen, som utgör en del av ljudboken Mellansnack.

”I havet blommar algerna

bland olja och bensin

Sydpolen och Nordpolen

smälts ner som stearin

Ökenspridning, allt ska bort,

vi rear ut vår jord

Kyotoavtal skrevs och revs,

men det var ändå bara ord.”

– Nej, knittel är det inte, säger Eva Lilja. Däremot är det klockrena jamber; fyrtaktiga och tretaktiga med katalex.

För den som inte är proffs på metrik kommer här en översättning: en jamb består av två stavelser där den sista är betonad. I varje versrad ovan finns fyra plus tre jamber efter varandra. Läser man dikten högt och långsamt kan man alltså urskilja fyra plus tre betoningar per verspar (två rader). Den åttonde har ersatts av en liten paus. Katalex betyder just att det ”saknas” en stavelse i slutet av varje versrad.

En del estradpoeter är fullt medvetna om att de skriver på versmått. Kung Henry, alias Nils Jansson, är en av dem. Han är konferencier, eller master of ceremonies som det heter på poetry slam-språk, när Uppsala för sjätte gången står värd för estradpoesi­festivalen Ordsprak.

– Jag går hela tiden runt och associerar utifrån saker i min vardag: går det här att vrida och vända på, att medvetet misstolka? Jag kommer på enorma mängder dålig ordvitshumor, sedan filtrerar jag det tills jag har något kvar som går att använda, säger Kung Henry.

Han är mycket förtjust i flerstaviga rim, som gårdagen–svårslagen. Ett exempel:

”Ännu en soluppgång som gått förlorad, ännu en klagosång som fått förstorat spelrum, ännu en helskum mollbetonad väckelse som nästintill knäcker mig. Nu räcker det!”

Bara i det korta citatet hittar man flera stilmässiga knep som är vanliga i den här sortens dikter. Dels upprepningen av ”ännu en ...”, som bidrar till diktens rytm. Dels assonansen i orden ”väckelse”, ”knäcker mig” och ”räcker det”. Assonans är ett rim med ljudöverensstämmelse inuti orden. Ju fler gemensamma ljud i de båda orden, desto bättre låter det.

Ett annat vanligt fenomen i slampoesi är allitteration, alltså flera ord som börjar på samma bokstav, som här i ”fått förstorat”. Ett annat exempel är titeln på Emil Jensens Välkommen till världen (se även artikel i Språktidningen 6/11).

Men att poesin skulle vara en lek med språk är inget som Kung Henry vill kännas vid.

– Man leker med orden först när man framför dikten på scen, menar han. Själva skrivandet är snarare ett krig mot språket – man försöker tvinga in det i en viss form. Eller som han beskriver det i sin egen dikt Tråkigt:

”Du har fina bevingade ord i din dikt, men min dikt är vingklippt av insikt. Ställer in siktet och min blick på målet, målar sen av vad jag ser på med språket.”

Kung Henry också är välkänd som hiphopartist (under namnet Henry Bowers). Det är något man kan ana när man hör honom framföra sina dikter. Poetry slam som genre har mycket gemensamt med hiphoppen: rytmen, de oregelbundna rimmen, de ofta samhällsrelaterade och satiriska budskapen. Versmåtten som är vanliga i slampoesi återfinns också i hiphoppens låttexter.

På själva framförandet märks att poetry slam är något annat än traditionell högläsning av dikter. Slampoeterna tar hjälp av kroppsspråk, tonfall och tempo för att fånga publiken, precis som i story slam (se artikeln på sidan 18). Upplevelsen är mer än bara ordet. Eller, för att citera poetry slam-rörelsens grundare, Marc Smith: ”Att framföra poesi är en konst – en lika stor konst som konsten att skriva den.”

– Poesiuppläsningar och slam har olika syften, säger Eva Lilja. Skriven poesi som läses upp är fortfarande bokpoesi, fast muntlig sådan. Ofta är dikterna komplicerade och svåra att ta till sig, och tanken är kanske att lyssnarna ska gå hem och läsa dikten för att verkligen förstå. Men dikter som framförs på slam är skrivna för att läsas inför publik. Då blir det ett mycket mer direkt tilltal.

Typiskt för slampoesin är också att poeterna reciterar sina dikter ur minnet. De läser inte ur en bok. Kanske är det därför man är så förtjust i metriska versformer – dikten måste vara taktfast för att man ska kunna memorera den. Versmått och språkliga stilgrepp som upprepningar, allitterationer och ordspråk hjälper poeterna att minnas. Kanske kan det förklara varför både Emil Jensen och Kung Henry säger att inlärningen av texterna nästan går av sig själv.

Minnesknepen är viktiga även för publiken, säger Eva Lilja.

– För att budskapet ska gå fram när man läser en dikt högt är det bra att repetera det man sagt tidigare. Mentala knep som till exempel slutrim fungerar som ett slags påminnelse för publiken.

För visst är det stor skillnad på att höra en dikt på scen mot att läsa den tyst för sig själv. Och den skillnaden är Emil Jensen ifrån omedveten om. Det märks tydligt på den stämning han lyckas skapa i rummet med sin både komiska och sorgsna poesi – eller, som han själv kallar det: ”poesi, ståuppkomik och ligg-ner-tragik”.

Emils sköna skånska och Henrys hiphoprytmer är en del av poesin. Scenframträdandet skapar en personlig känsla, ett slags närhet. Att bara läsa citaten som finns i den här artikeln är alltså inte att göra dikterna rättvisa. De bör höras.

– Till skillnad från läsaren har lyssnaren inte tid att välja sitt eget tempo, stanna upp och börja om, påpekar Emil Jensen. Det finns en omedelbarhet i det talade ordet. Det måste ske något just där och just då.

 

Publicerad i nummer: 
Februari 2012