Bild: 
Martin Stenmark
Glatt överraskad. Beate Grimsrud slår ofta sig själv med häpnad när hon skriver.

Porträtt

På rätt hylla i livet

 
av: Maria Leijonhielm

Författaren Beate Grimsrud glider mellan det verkliga och det overkliga. Även det overkliga är självupplevt.

”Jag är författare. Det är inget yrke. Det är ett liv.”

Så inleder Beate Grimsrud sin roman Har någon sett mig någon annanstans, från 2007.

Det finns många som känner sig kallade till författarlivet. Beate Grimsrud hör till den begränsade skara som redan från första försöket har tagits emot med öppna armar av förlag, kritiker och läsare. Men aldrig har jublet varit så starkt som när romanen En dåre fri kom ut i början av 2011. Som vanligt har Beate Grimsrud själv översatt till norska, snart finns den också på danska, isländska, franska, finska, ryska, tyska och nederländska.

– Ibland tänker jag lite på om nästa roman kommer att bli lika bra. Men jag oroar mig inte, jag går i gång på positiv kritik, säger Beate Grimsrud.

I dag är en ovanlig dag på så sätt att hon ännu inte har satt sig ner vid datorn, fastän klockan är över två. I sitt arbetsrum i det låga 1700-talshuset på Södermalm i Stockholm bjuder hon besökaren att slå sig ner på den mjuka mattan, framför den sprakande kakelugnen. I rummet finns också en bekväm säng. Den är viktig i den kreativa processen. Om hon någon enstaka gång inte riktigt vet vad hon ska skriva, lägger hon sig att vila en stund, i förvissningen om att det snart dyker upp en mening, en ordkombination eller en tanke som pockar på att bli nerskriven. När det är gjort, lägger hon sig gärna ett tag till medan hon nöjd smakar på det nyss skapade.

I en dåre fri berättar den sköra och samtidigt starka kvinnan Eli om sin väg från den udda barndomen i Norge till vuxenlivet och författarskapet i Sverige. Det är i mycket Beate Grimsruds egen historia. Gemensamt för de båda är till exempel erfarenheterna av att röra sig mellan verklighetens värld och psykosens, mellan tilliten och tryggheten hos de nära vännerna och otrygg­heten och det återkommande övervåldet hos psykvården.

– Det ger lycka och djup tillfredsställelse att gestalta det olustfyllda, säger Beate Grimsrud. Exakt vad som har hänt i det verkliga livet är min hemlighet. Allt jag skriver är hur som helst självupplevt, om inte förr så i det ögonblick jag skriver ner det.

Att hon är född till författare har hon vetat sedan hon var fyra år. Ett allvarligt synfel och dyslexi har inte kunnat rubba den övertygelsen. Det beror inte på henne själv utan på rättstavningsprogram, kompisar och förlag att bokstäverna håller sig på plats i hennes romaner.

Hon knäckte bokstavskoden först när hon var femton, men sin första litterära utmärkelse vann hon redan när hon var tolv. Eftersom hon inte kunde skriva tvang hon sin storasyster Anne att ta upp diktamen medan hon spann en historia runt deras gamla trötta grannfru. Genom att ge kvinnan ett nytt namn, kunde hon röra sig fritt mellan det som var sant och det som skulle kunna vara det. Novellen antogs av radion, där den lästes upp av en riktig skådespelare.

Beate var nöjd och stolt, men inte förvånad.

I början av 1980-talet kom hon in på skrivarlinjen på Biskops-Arnös folkhögskola, och flyttade till Sverige. Några år senare kom den första novell­samlingen: Det finns gränser för vad jag inte förstår.

– Det är den bästa titel jag någonsin har kommit på, säger hon. När jag nyligen läste om den slogs jag av hur absurd och fullständigt fri den är. Då jag skrev den hade jag inte läst en enda bok förutom några norska folksagor.

– När jag var 23 kom talboken. För mig är den en lika stor uppfinning som hjulet. Jag plöjde Nobelpristagarna, de stora ryska författarna och Beckett. Någon storkonsument av deckare och annan mass­kultur har jag aldrig varit. Jag vill bli överraskad!

Det blir hon ofta av sina egna fingrars krumsprång över tangentbordet. Hon samlar på sina bästa meningar och återanvänder dem gärna.

Här är några favoriter:

”Jag skriver inte vad jag tänker, jag skriver vad jag tänker när jag skriver.”

Och den här:

”Tänk att det finns människor nedstoppade i alla dessa kroppar.”

Och den i hennes eget tycke allra bästa:

”Hon är ungefär lika vacker som jag, men på henne syns det mer.”

– Jag blir helt extatisk när det kommer ut en sådan där mening, säger Beate Grimsrud. Att skriva är enormt tillfredsställande. Jag får använda mig av hela mitt känsloregister och hjärnan. Jag måste säga att jag har hamnat på rätt hylla här i livet.

Berättelsen i sig är för Beate Grimsrud av underordnad betydelse. Det viktiga är hur den berättas. Eftersom målet inte är preciserat behövs inga konstruktioner för att nå fram till en viss punkt. Det är fritt fram att ge sig i väg på små utflykter som kan leda både hit och dit.

– Jag låter mig inspireras av meningen jag just har skrivit och följer mina associationer. Ofta dyker det upp bimeningar som jag inte själv har varit beredd på. Det är väldigt kul – och det blir ganska bra.

Om det mot förmodan skulle finnas en viss skrivtrötthet mellan ett romanbygge och ett annat, döljs det av att Beate Grimsrud lättsamt växlar mellan olika genrer. I år har hon förutom en mängd uppläsningar runt om i landet skrivit ett teatermanus på En dåre fri för Dramaten och ett filmmanus om Anders och Lydia, två syskon som återkommer i verk efter verk, ibland som barn, ibland som vuxna.

– Jag känner dem väl och vet hur de tänker och agerar, säger hon. När Lydia är ledsen får hon ont i biceps. Jag vet, för jag har känt det. Jag skrev manuset på tre veckor. Det är lite väl fort för ett långfilmsmanus och det märkte förstås Gunilla.

Beate Grimsrud hör till den sortens skribenter som vill visa sina texter för andra nästan innan de finns. Hennes både bästa och strängaste kritiker är författaren Gunilla Boëthius, som sitter i ett annat litet krypin i det gamla huset. Det rymmer runt tio frilansande författare och filmare.

– När Gunilla säger att jag måste göra texten bättre och djupare, blir jag sur och lägger mig på sängen några timmar, sedan reser jag mig upp och gör texten bättre och djupare, säger Beate Grimsrud.

Hon går i gång också på dålig kritik, i alla fall om den kommer från vänner under processens gång. Det är en annan sak när boken är klar, då ska den inte kunna bli bättre. I det skedet skulle negativ kritik vara jobbig, men hon skulle inte ge sig då heller.

– Det är som med idrott. När jag tränar lyder jag tränarens order och ger allt. Sedan går jag en runda till. Det kan alltid bli bättre! På tävlingen ska allt sitta perfekt!

Om en timme ska Beate Grimsrud ge sig i väg på boxnings­träning. I axelremsväskan nedanför skrivbordet ligger – förutom träningskläder och det nästan klara teatermanuset – en anteckningsbok. Ett tag försökte hon byta den mot en diktafon, men snart återvände hon till det skrivna ordet för att formulera tankar, iakttagelser och spridda replikskiften.

När hon nyligen var på Kanarieöarna en vecka utan dator fylldes hela 20 sidor i den lilla boken.

Varje dag tillkommer nya anteckningar.

I går skrev hon bland annat: ”En baby vet vad paradiset är, hon kommer därifrån och det är därför hon gnäller ibland. Det tar ett år att glömma, det är därför det inte går att berätta om det. Språket tillhör inte paradiset.”

Och i morse, när hon läst en artikel i tidningen Metro: ”Ett nu är två sekunder långt har en forskare i filosofi kommit fram till. Men hur långt ett då är, har ingen kommit fram till.  Däremot kan man uppleva gårdagen som ett nu.”

En del av materialet kommer troligtvis attt finnas med i hennes nästa roman, som har arbetsnamnet Evighetsbarnet.

– Visst är det en bra titel! Det enda problemet är att det ska handla om två barn, så den borde förstås heta Evighetsbarnen. Men det låter inte lika fint. Vi får se. Snart är jag i gång.

– Många författare vill varken tänka eller prata om en bok när den väl är klar. För dem är lämnat lämnat. Jag fungerar tvärtom. Mina personer är som små hundar som nosar upp mig och ständigt kommer tillbaka. Jag börjar aldrig en ny berättelse, utan sätter i gång mitt i den förra. På något sätt är allt ett stort samma sak.

 

Publicerad i nummer: 
2/2012