Bild: 
Topfoto/Scanpix
”The Rolling Stones kan sjunga på ett  slags hemmagjord sydstatsdialekt”

Rockens härmare

Härmapor klättrar högst på listorna

 
av: Sanna Posti Sjöman

Vad har Elvis Presley gemensamt med Mick Jagger, John Lennon och Eric Clapton? De är alla härmare. Det här är historien om hur fyra vita killar lånade ett svart språk och erövrade världen.

I can't get no satisfaction, vrålar Mick Jagger i The Rolling Stones allra första riktigt stora hit. Året är 1965 och den brittiska rock'n'rollen lever rövare på listorna runt om i Europa. Textraden i sig har blivit så klassisk att man knappt funderar på dess grammatiska uppbyggnad. Men låt oss göra det för en stund.

I meningen finns nämligen ett grammatiskt fel, standardspråkligt sett: en dubbel negation. Ordet no fyller ingen funktion i den nekande (can't) meningen. Hur kunde textförfattaren (tillika universitetsstudenten) Mick Jagger ha missat detta? Svar: Det gjorde han inte.

Meningen är faktiskt helt rätt, om den sjungs av en svart man eller kvinna bosatt någonstans i hjärtat av den amerikanska södern. Men hur hamnade den i munnen på en tanig vit kille i det regniga Storbritannien?

I jakten på svaret på detta kan vi kanske börja med att konstatera ett faktum som såväl musikhistoriker som uppslagsverk är rörande överens om: före rock och pop fanns rhytm'n'blues - en musikgenre som dominerades av svarta amerikaner, och vars melankoliska klagan föddes under början av förra seklet i söderns sumpmarker.

Ett par decennier efteråt, när radion och den första grammofonen fick sina genombrott, svepte musiken som en löpeld över kontinenten. En av de hänförda var en ung, vit man som hette Elvis Aaron Presley. Några år senare, när han själv befann sig bakom en mikrofon i en inspelningsstudio, hade han inte bara plockat med sig känslan. Elvis visste redan på femtiotalet vad Mick Jagger och hans brittiska kolleger skulle bli varse femton år senare: för att vara trovärdig i en musikgenre som skapats av svarta musiker i amerikanska södern, måste man låta som en svart musiker från amerikanska södern.

Mats Mobärg är docent och universitetslektor vid Institutionen för språk och litteraturer vid Göteborgs universitet. Han intresserar sig för språket som kulturellt uttryck, och har studerat hur språket i rockmusiken påverkats av samhälleliga och sociala förhållanden, inom det forskningsfält som kallas sociolingvistik.

I en av sina uppsatser, Did rhoticity kill the Hillbilly cat, studerar han Elvis språkbruk under artistens olika musikaliska perioder. Hans slutsats är att Elvis inte bara var en talangfull artist, utan även en mycket duktig härmapa.

- Han hade en mycket bra känsla för hur det skulle låta enligt genren. Elvis var ju grammofonartist från början. Han hördes, men sågs inte. Och många trodde att han faktiskt var svart.

Mats Mobärg menar att Elvis visserligen "lånade" ett språk, men han gav även tillbaka. Hans genombrott skulle även markera ett lyft för den svarta musiken i allmänhet.

- Det som var speciellt med Elvis var att han blev en katalysator för svart musik när den annars inte var gångbar.

Mats Mobärg kan inte med säkerhet svara på huruvida Elvis var den allra första härmaren inom musiken, men han var utan tvivel den första som fick ett sådant genomslag.

Den som först skrev om detta fenomen var sociolingvisten och författaren Peter Trudgill, som letade efter - och fann - amerikanska influenser hos bland andra The Beatles, Cliff Richards och The Kinks.

Peter Trudgill driver en dubbel tes i sin artikel. Han menar att trots att brittiska rock- och popband under sextiotalet härmade den svarta amerikanskan gjorde de precis tvärtom när punken fick sitt stora genombrott. Då valde många musiker att i stället sjunga på ett slags arbetarklassengelska, och vissa anammade till och med en regelrätt cockneydialekt.

Enligt Mats Mobärg beror detta med hög sannolikhet på att unga musiker generellt sett har en god känsla för vad en viss musikgenre kräver.

- Vissa dialekter blir genremarkörer, och även svenskar förväntar sig att höra dessa. Inte minst nu, när många svenskar är så bra på engelska. Man kopplar ju exempelvis black English till hiphop och en viss karibisk engelska till reggaemusiken.

Mats Mobärg menar att dessa tendenser, som kan beskrivas som ett slags språklig idolisering, är universella. Samma regler gäller överallt, även inom den svenska musiken.

- Generellt kan man säga att det finns vissa varianter av svenska som är mer eller mindre gångbara inom svensk musik. Exempelvis skulle skånska eller dalmål kunna fungera i folkmusikgenren, liksom rinkebysvenska i hiphopen.

I sociolingvistiken finns en förklaring till detta fenomen. Där skiljer man mellan begreppen öppen och dold prestige. Den öppna prestigen har att göra med faktorer som många av oss kopplar ihop med just prestige: pengar, utbildning, dyr bil, stor villa och snygga kläder. Den dolda prestigen, däremot, handlar om att man som exempelvis musiker eller konstnär måste vara trovärdig inom en bestämd subkultur eller musikgenre.

- Detta märks inte minst då artisterna låter helt olika i artistsammanhang och i civila sammanhang, säger Mats Mobärg. The Rolling Stones kan sjunga på ett slags hemmagjord sydstatsdialekt, men de är Londonbor och har en helt annan dialekt när de talar. De använder alltså språket som varumärke.

Som ett annat exempel nämner Mats Mobärg sydstatsrockarna Clearance Clearwater Revival.

- Språkligt och musikaliskt gör de en affär av att vara sydstatsrockare, när de i själva verket kommer från Kalifornien. För dem är det också genren som styr vilken dialekt som är lämplig.

Tillbaka till The Beatles, The Rolling Stones och Eric Clapton. För att kunna ge tydliga exempel på hur banden använde sig av svart engelska, läste jag, inför min egen uppsats i ämnet, samtliga av bandens egenskrivna texter.

Samtidigt letade jag efter tre faktorer som tydligt kopplas ihop med svart amerikanska:

1/ Den dubbla negationen, som i nämnda I can't get no satisfaction (The Rolling Stones)

2/ den saknade s-ändelsen för att markera tredje person singular, som i Here come old Flattop (The Beatles)

3/ avsaknaden av be, 'vara', som bindeverb eller hjälpverb, som i Now what you gonna do? Strange brew, kill what's inside of you (Eric Clapton).

Jag hittade ett tjugotal tydliga exempel av vardera i bandens sångtexter. I en av The Rolling Stones kändaste sånger, Beast of burden, sjunger Mick Jagger: I don't need no beast of burden. I need no fussing. I need no nursing. The Beatles sjunger Say you don't need no diamond ring, and I'll be satisfied i sin hit Can't buy me love från 1961.

Den saknade s-ändelsen stack i ögat i sånger som Fool to cry av The Rolling Stones: I put my daughter on my knee, and she say - Daddy what's wrong? Eric Clapton sjunger He always tell me when John Brown was getting ready to come around i Don't blame me.

Att rocklegenderna har ignorerat ett be som bindeverb blir tydligt i textrader som Yeah I know my little old babe, she gonna jump and shout (The Rolling Stones) och He one Mojo filter (The Beatles).

En annan sak som är intressant i sammanhanget är att de tre faktorerna oftare visade sig på de tidigare skivorna, då banden fortfarande var helt inne på bluesspåret, och mer sällan när musiken blev mer experimentell.

På samma sätt som Mats Mobärg menar att Elvis ändrade sitt språkbruk under sina olika musikaliska perioder, verkar de brittiska banden ha gjort.

Och denna vågrörelse har hållit i sig. Mats Mobärg nämner bland annat uppsatsen The way they sing it: Englishness an pronunciation in English pop and rock, i vilken Carl Johan Carlsson undersöker den brittiska arbetarklassengelskans comeback i det tidiga nittiotalets britpop. Efter att den amerikanska glam- och hårdrocken, för att inte nämna grungen, influerat många brittiska artister, ville unga brittiska band som Oasis, Blur och The Streets hålla fast vid sitt brittiska uttal.

- Det utvecklades ett slags brittisk arbetarestetik som man ville framhäva, säger Mats Mobärg.

Trots att ämnet kanske borde vara lika allmängiltigt som andra språkämnen (alla lyssnar ju på musik) berättar Mats Mobärg att det inte finns särskilt mycket forskning om den här typen av idolisering på rent språklig nivå.

- Det finns en del musiksociologisk forskning, men jag tycker att det kunde forskas mer om detta, och inte enbart om engelska. Jag skulle även vilja titta på svenskan hos svenska artister. Det svenska uttalet, som många svenska artister använder sig av i dag, är lite sluddrigt, med utslätade vokaler. Jag hör en ny sorts dialekt, som jag inte har hört tidigare. Men det här är arbete som tar tid. Det är ju öronarbete. Man måste helt enkelt sätta sig ner och lyssna.

Mats Mobärg tror att Elvis kan ha varit tidernas främste "idoliserare".

- Kanske var han det, just tack vare att han var så genrekänslig. Det finns ju kritik mot Elvis. Vissa menar att han var härmapa och opportunist, men jag tycker att det fungerar bra. Man är helt enkelt van vid att en viss typ av musik måste framföras på ett visst sätt.

Publicerad i nummer: 
Juni 2010