Språket i DDR föll med muren

Text: Hans Dahlgren

Jag skulle vilja ha en Katwurst, kunde östberlinaren säga vid sin korvkiosk, medan västberlinaren beställde en Hot Dog vid sin, och fick samma vara.

Var man mer sugen på grillad kyckling köpte man Brathähnchen i väst, men Goldbroiler i öst.

Knappast någon annanstans har kontakten mellan ett folk brutits så markant som när Berlinmuren restes 1961, och den innertyska gränsen blev ett hårdbevakat faktum.

Skillnaderna i språket efter delningen märktes kanske tydligast just i huvudstaden. Västberlins isolerade läge, som en liten marknadsekonomisk ö omgiven av det socialistiska DDR, gjorde utbytet med det mer avlägsna Västtysklands språk både enklare och flitigare än med grannkvarteren precis bakom muren.

Annat var det på andra sidan.

- Efter delningen hade berlinskan högt anseende i Östberlin. Dialekten talades inte bara i Berlin utan även i stora delar av den omkringliggande delstaten Brandenburg, säger professor Ruth Reiher vid Institut für deutsche Sprache und Linguistik i Berlin.

- DDR-samhället var heller inte så starkt hierarkiskt; det fanns inga kvarter där de rika respektive de fattiga bodde. Jag bodde till exempel i östra Berlin, och för att få kontakt med mina grannar pratade även jag Berlindialekt.

I Västberlin ansågs den däremot obildat ofin och, vilket man kanske kan förstå, en aning slarvig. Exempelvis kan ackusativ helt enkelt slås ihop med dativ till ett mischmasch kallat akkudativ. En berlinare kan således fria med orden Ick liebe dir. Att det grammatiskt riktiga skulle vara Ich liebe dich tycks inte så noga, om bara svaret blir rätt. Åtminstone för en tyskstuderande kan detta te sig förlösande enkelt.

I Västberlin kom Berlindialekten att stigmatiseras och användes därför uteslutande i vardagsspråket, medan den i öst tillämpades både i halv- och helofficiella sammanhang. I DDR såg regimen heller inte kopplingen till eventuell arbetarklass som något negativt - snarare tvärtom.

- Eliten i DDR kom inte från utbildad medelklass, utan från andra sociala skikt. Man skulle kunna kalla dem för lägre, även om jag inte skulle göra det, säger Ruth Reiher och tar högste partichefen som exempel.

- Erich Honecker var takläggare.

Ytterligare en tydlig brytpunkt kom på 1970- talet. Från att ha eftersträvat en återförening mellan de båda tyska staterna, givetvis byggd på socialistisk värdegrund, ändrade DDR:s ledning nu kurs. Målet var inte längre ett enat Tyskland utan att bygga upp en egen oberoende nation.

Fram växte några olika tendenser. Den minst sagt frostiga relationen till väst innebar att nya ord med politisk klang infördes. För de styrande gällde det att hitta slagord som framhöll socialismen och DDR. Det tydligaste exemplet är troligen själva Berlinmuren, som benämndes med det propagandistiska antifaschistischer Schutzwall, 'antifascistiska skyddsvallen'.

I denna kalla kriget-anda användes gärna inhemska ordinnovationer som motvikt till anglosaxiska intrång: hamburgare kallades således Grilletta, och om det var förbehållet en kapitalist i den västtyska förbundsstaten att bära jeans så gick östtyskarna - åtminstone officiellt - endast omkring i Niethosen, 'nitbyxor'.

Samtidigt som regimen med termer försökte putsa fasaden - listan på ord som började med Volks kan göras lång - tonade i folkmun snarare en vokabulär fram som hade till uppgift att ironisera över DDR-systemets brister. Grabbarna från C&A hade sålunda inget med den västerländska modekedjan med samma förkortning att göra, utan syftade på soldater ur de ryska styrkorna. C&A i det kyrilliska alfabetet blir S&A, sovjetiska armén.

Trakterna kring staden Dresden kallades De aningslösas dal, eftersom området låg i en sänka, och därför inte kunde få in västtysk tv. Den västtyska kanalen ARD döptes om till Außer Raum Dresden, 'utom Dresdenområdet'.

Och så höll det på. Med officiella och inofficiella bidrag växte språket fram under den 41 år långa delningen, innan muren plötsligt föll, den 9 november 1989, och staten DDR ungefär ett år senare helt upphörde att existera.

Kvar stod så Berlinborna med en enad stad, men i viss mån med två språkalternativ.

Efter återföreningen ledde variationerna till både irritation och fördomar. Västberlinarna kunde identifiera östberlinarna på deras utpräglade dialekt, och värderade den ofta som "proletärtyska". Västberlinarna kunde, å sin sida, för östtyskarna framstå som högfärdiga snobbar, dryga och malliga.

När muren föll kollapsade även den östtyska ekonomin. Fabriker stängde i samma löpande band-hastighet som de en gång producerat. Arbetslösheten ökade snabbt - samtidigt som en rad engelska lånord vällde in över den nu raserade "skyddsvallen". Östtyskarna fick, vare sig de ville eller inte, söka ny anställning i västerländska firmor. Inte sällan uppstod förbistringar just när väst- och östberlinare skulle börja jobba tillsammans i en kommersialiserad företagskultur präglad av konkurrens.

- Den meritförteckning som man hittills hade skrivit kunde inte längre användas. Skulle man beskriva sin tidigare arbetsplats gjorde man det förstås med DDR-terminologi. Dit hörde till exempel ordet kollektiv. "Jag trivdes bra i mitt arbetskollektiv", skulle i DDR uttrycka något neutralt, men personalchefen, som förstås kom från väst, uppfattade det snarare som ideologiskt, säger Ruth Reiher.

Inte bara de specifika DDR-ord som användes inom politik, förvaltning, näringsliv och propaganda försvann successivt, utan även vardagliga uttryck tynade bort, för att gömmas i historiens bortglömda vrår. Vem behöver ett ord som Intershop, affärer där man med hårdvaluta kunde handla varor från väst, när det inte längre finns några sådana affärer kvar?

- Någon återkomst för berlinskan är heller inte att hoppas på, säger Ruth Reiher.

Möjligheten för östtyskar att göra karriär i det nya Tyskland har blivit förenad med att prioritera högtyskan och tona ner den avslöjande dialekten.

Tillbakagången föder nämligen framgång.