Bild: 
Mary LB/iStockphoto

Öronspråk

Mer språk för örat än för ögat

Vi lyssnar mer än vi läser. Det faller sig naturligt. Språket vi tar in  genom ögonen kommer också gradvis att minska till förmån för språket vi tar in genom öronen. Tore Janson förklarar varför.

Kommer människor i framtiden att läsa så mycket som vi gör? Frågan kan verka löjlig. Vi har ju fått tillgång till många fler texter än tidigare generationer hade, både genom bättre och billigare tryckteknik och senare genom digitaliseringen. Men har läsningen ökat i förhållande till lyssnandet, eller är det tvärtom? Eller tar vi helt enkelt in mer språk på båda sätten? Och hur kommer det att bli framöver?

De senaste århundradenas tekniska utveckling har gynnat lyssnandet mer än läsningen. Troligen kommer framtidens människor att lyssna mer och läsa mindre än nu. För att motivera detta antagande behövs en liten historisk överblick.

Människor är genetiskt anpassade för att lyssna. Barn utan svåra hinder lär sig att ta in språk mycket bra på det sättet före tre års ålder, och så har det nog varit så länge arten har funnits.

Läsa, däremot, är svårt att lära sig. De flesta börjar inte förrän vid 6 eller 7 års ålder, och de får arbeta i flera år innan de läser obehindrat. En del klarar det aldrig. Skrift har inte funnits längre än cirka 5 000 år, så läsning har praktiserats under en ganska liten del av mänsklighetens historia.

Skrift och läsning innebar en stor revolution, och under årtusendena har det bara blivit viktigare att kunna läsa. Ännu för ett par hundra år sedan var de läskunniga en mycket liten andel av alla människor. De flesta som kunde konsten hade inte tillgång till särskilt många texter. Nu kan en majoritet av jordens befolkning läsa, enligt en FN-rapport så mycket som 80 procent, och i ett land som Sverige är det mycket svårt för en vuxen att klara vardagen utan att göra det.

En viktig orsak till läsandets framgång är att man kan kommunicera på avstånd över tid och rum. En text kan kopieras, tryckas och distribueras, och den kan därmed läsas av obegränsat många. När det gäller lyssnandet var man förr begränsad till att höra på dem som befann sig inom hörhåll.

Från mitten av 1800-talet har situationen förändrats. Uppfinningen av telefonen innebar att man kunde tala med folk långt borta, uppfinningen av fonografen att man kunde lyssna på sådant som hade sagts eller sjungits tidigare. Under 1900-talet kom högtalare, radio, tv, bandspelare och den digitala tekniken. Numera är det i stort sett lika lätt att distribuera och lagra talat språk som det är att distribuera och lagra texter.

En person kan alltså nu ganska ofta välja mellan att ta in språk via öronen eller via ögonen. När man reflekterar över hur människor väljer behöver man skilja på de olika situationer där man lyssnar eller läser.

En lyssnare kan i stort sett ha tre roller:

Man kan vara tilltalad, alltså deltagare i ett samtal.

Man kan vara åhörare, antingen till andras samtal eller till ett tal, ett föredrag eller liknande.

Man kan ta del av ett konstnärligt framträdande i vid mening: höra en saga, lyssna till en sång, se ett skådespel. När man är med om sådant deltar man genom att bygga upp en egen föreställning om det som sägs; man är i en mening medverkande.

Lyssnarens roller är alltså tilltalad, åhörare eller medverkande.

Den som läser kan också inta en av de här rollerna. Får man ett personligt brev läser man som tilltalad, vill man ha reda på något läser man en tidning eller en uppslagsbok med samma attityd som en åhörare och om man vill uppleva något utanför den egna vardagen läser man kanske en roman, och skapar sig då en egen tänkt verklighet som medverkande.

Den bästa kommunikationen uppnår vi i de flesta fall när vi träffar varandra direkt. Men om det inte går att ordna, i vilka situationer är det då bäst att lyssna till en röst, och när är det bäst att läsa?

Den som har en åhörares inställning, och till exempel vill veta vad som just har hänt, kan läsa en tidning eller lyssna på nyheter på tv.  I tidningen går det lätt och snabbt att välja inom och mellan texter. Texterna är i grund och botten komplicerade bilder - man kan titta var man vill i dem. Man kan fördjupa sig i en artikel och hoppa över andra.

Tal är däremot tidsbundet - man måste lyssna från början till slut, såvida man inte kan avbryta och be om en omtagning. Men urvalet görs av talaren.

Informationssökningen kan bli mer effektiv när man läser, men den förutsätter god läsförmåga och kräver i allmänhet mer aktivitet än att lyssna. Att lyssna på någon är det sätt att få kunskap som vi har medfödda anlag för. Det är därför inte konstigt att radio, och senare tv, under 1900-talet tog över en stor del av nyhetsförmedlingen som tidningar hade monopol på tidigare.

Snabb, situationsbunden information har man länge fått som text, men en röst är ofta bättre, särskilt när man behöver använda synen för något annat. Inspelat eller digitalt framställt tal tar över i en hel del sammanhang. En anonym stämma i bilen ger instruktioner om körning, en annan i telefonen talar om vilka val du kan göra genom att trycka på knappar. Lyssnandet har fått funktioner som länge bara läsningen hade, till och med när det gäller ren information.

Ännu mer har situationen förändrats i rollen som tilltalad. Telefonen blev redan från början en konkurrent till brevet. Mobilen ger alla chans att vara åtkomliga för samtal nästan överallt och är kanske den största försäljningssuccén i historien. På några få år har det sålts lika många mobiler som det finns människor i världen. Det är nu möjligt att bli tilltalad av, och komma i samtal med, alla de människor vars språk man behärskar. Många av dem kanske läser sällan, dåligt eller inte alls. För kontakten mellan människor innebär detta oerhört mycket.

Att ta del av fiktioner i rollen som medverkande sker också ofta på helt andra sätt nu än för ett par hundra år sedan. Då kunde man i lyckliga fall lyssna till olika berättare, sångare eller skådespelare. Annars fick man läsa berättelser, sånger eller teaterpjäser, och kanske vara med om att framföra dem i någon form.  Men så snart inspelningsmöjligheten dök upp började man spela in föreställningar, i vid mening. Det första som spelades in på en fonograf var inte tal, utan sång. Och så fortsatte det. Den stora volymen av allmänt tillgängligt inspelat språk består fortfarande av sång - det som människor medverkar i mest spontant. Lyssnare som tycker om en sång tenderar att nynna, sjunga med eller sjunga samma sång själva senare.

En annan typ av fiktion är ljudfilmer: många fler ser och lyssnar till dem än vad som går på teater. Därtill kommer alla andra former av berättelser och fantasier som man kan ta del av via tv, radio och mer speciella låtsasvärldar, som dataspel.

Till och med de som vill ta in långa, sammanhängande berättelser har andra möjligheter än att läsa romaner. För ett antal decennier sedan blev det praktiskt genomförbart att spela in och distribuera uppläsningar av böcker. Det gjordes först som en service åt synskadade, men det har visat sig att även många utan synskador föredrar att lyssna till böcker, också om det tar 20 eller 30 timmar. Den som vill få stimulans för den skapande fantasin kan nu alltså lyssna i många situationer där man förr måste läsa.

Totalt sett har människor mycket större möjligheter än förr att ta del av språk från sändare som inte är närvarande, både genom att läsa och att lyssna. Men förr var läsning den enda möjligheten, medan lyssnande nu är det normala i många situationer. Läsandet har nog inte minskat i sig, men det har råkat ut för en avsevärd domänförlust, som språkvetare brukar säga när ett språk tappar mark inom ett visst område.

I rollerna som tilltalad och medverkande föredrar det flesta att lyssna. Läsningen håller än så länge ställningarna bättre när det gäller rollen som åhörare, alltså informationssökning.

Men internet då? Den tidiga utvecklingen av kommunikation med hjälp av datorer verkar direkt motsäga vad som just påstods. De allra tidigaste datorerna gav bara ifrån sig siffror för människor att tolka. Senare visade de sig vara bra redskap för att hantera och lagra texter. När man började koppla ihop många datorer på avstånd från varandra uppstod möjligheten att skicka brev. I början användes internet huvudsakligen för det ändamålet. Det har fortsatt, som bekant, och e-post har nu i stort sett slagit ut gammaldags brevskrivning. Förmodligen skrivs fler personliga brev nu än förr, eftersom det är så lättvindigt. Datorerna tycktes alltså gynna läsning, inte lyssnande.

Men på bara något decennium har internet blivit något annat. Texter är volymmässigt bara en liten del av vad som finns tillgängligt och skickas, även om mängden är enorm. Bilder tar mest plats, och därefter alla ljudfiler; mycket ofta kombineras bild och ljud, som i filmer och videoklipp. Datorerna har mycket snabbt utvecklats från redskap för siffror och text till maskiner för ljud och bild.

Detta beror förstås på att folk vill ha det så. Texthanterare är utmärkta för att söka och få fram information. Men vi är inte bara informationssökare med åhörarinställning. Vi vill höra andra människor tala till oss, och vi vill vara med om föreställningar med tal, sång och musik. Den tidiga läsningsbaserade formen av internet kompletterades med rika möjligheter till lyssnande, så snart det var tekniskt möjligt. Även på internet har alltså lyssnandet vidgat sin domän i rask takt.

Tendensen är klar. På lång sikt har människor fått mycket större möjligheter att ta in språk som kommer från andra än de närvarande. Vi läser fortfarande flitigt, men en lång rad tekniska innovationer, från telefon och fonograf till internet, har gjort det möjligt att också lyssna till fjärran röster. Att lyssna faller sig lättare och naturligare än att läsa, och det är all anledning att tro att lyssnandet kommer att ta över i ännu fler sammanhang.

Tekniska innovationer håller på att långsiktigt förändra människors sätt att förhålla sig till skriften. För oss som älskar läsning och skrift kan det kännas beklagligt, men man kan också se det som att de nya uppfinningarna, och senast den digitala tekniken, hjälper människorna tillbaka till språkets ursprungliga kanal.

Publicerad i nummer: 
December 2009