Arnaldur Realisten

Mordutredaren Erlendur Sveinsson är en grubblande enstöring som äter svedd fårskalle och slukar böcker om gamla försvinnanden. På sommaren fäller han ner persiennerna för att slippa solljuset. Erlendur talar heller inte mer än nödvändigt. Författaren Arnaldur Indriðason gjorde Erlendur medvetet så isländsk som möjligt, inte bara för att sticka ut inom kriminallitteraturen, utan även för att karaktärerna skulle fungera ihop med språket. Det ska helst vara lika kargt och knappt som Erlendur själv.

-Jag gillar inte ordrika berättelser. Jag vill komma till poängen, driva historien vidare och inte cirkla runt den. Inspirationen kommer från de isländska sagorna, där det finns ett oerhört koncist språk med få ord för stora händelser. Sagorna skrevs ner på kalvskinnspergament, vilket tog lång tid och var oerhört mödosamt. Jag gillar tanken med det; man måste välja orden väldigt noggrant när man skriver dem på kalvskinn, säger han.

Så förklarar Arnaldur Indriðason succén med deckarna om den surmulne polisen Erlendur.

-Social realism är allt. Jag skulle aldrig  kunna skriva en mening som "Fågeln sjunger  i cypressträdet".

Arnaldur Indriðason har sålt sex miljoner böcker på trettio olika språk och vunnit många priser. Frostnätter, i översättning av Ylva Hellerud, gavs ut i Sverige i höstas.  I hemlandet kom nyligen den tionde boken om Erlendur Sveinsson, Svörtuloft. Arnaldur Indriðason har dessutom skrivit ytterligare några spänningsromaner samt ett par filmmanus. Romanen Myrká, som ännu inte finns i svensk översättning, gavs ut i Island lagom till julhandeln förra året. Den har sålt i över  30 000 exemplar och finns nu i en tredjedel av de isländska hushållen.

- Det är något med Erlendur som talar till islänningarna. Jag är själv inte säker på vad, men jag tror att man känner hans sorg och hans ensamhet.

Social realism är för Arnaldur Indriðason lika mycket en stil som en nödvändighet - han tror inte att den kräsna isländska publiken skulle svälja alltför fantasifulla upplösningar på mordgåtorna.

- Trovärdighet är en bra utmaning för en författare, det tvingar mig att vara disciplinerad. Jag måste hitta ett sätt som är mer psykologiskt och karaktärsdrivet och inte välja några enkla utvägar.

Receptet för att hitta det psykologiska drivet  i språket är enligt Arnaldur Indriðason inte särskilt komplicerat. Det gäller att skriva koncist genom att inte avvika från huvudspåret och städa bort högtravande metaforer och liknelser som inte för berättelsen framåt. Han skapar spänning genom att undan för undan släppa små ledtrådar, och ökar denna gradvis genom att avsluta varje kapitel med en läslockande knorr. Även här är det avgörande att vara återhållsam. Det är viktigt att låta läsaren ana händelseförloppet utan att bli skriven på näsan.

- Vad folk söker är något begripligt som de kan relatera till. Jag skriver inte om några superhjältar, mina karaktärer är människor som alla andra. Det finns ingenting som du inte förstår av deras liv. Nyckeln är att jag går in i berättelsen, att jag hela tiden frågar mig vad mina karaktärer gör och varför. Så länge deras agerande är trovärdigt krävs det väldigt lite sanning för att gå i land med en stor lögn i berättelsen.

Handlingen tar form framför datorn. Arnaldur Indriðason börjar skriva om ett ämne som han vill skildra, men med en vag uppfattning om hur det ska gestaltas. Flera böcker har kommit till som en bildsekvens i huvudet. Mannen  i sjön börjar med att ett lik avslöjas i takt med att vattennivån i Kleifarvatn sjunker efter ett jordskalv. Glasbruket inleds med att en man framför en dataskärm parar ihop personer ur den isländska genetiska databasen, tills han hittar kombinationen som förklarar en släktsjukdom.

Arnaldur Indriðason beskriver författandet som ett koncentrerat arbete där han tillåter sig själv att bli överraskad över vart berättelsen tar vägen.

- Det gör inget om du vet vem mördaren är redan på sidan 120. Berättelsen är viktigast.

Erlendur har två kolleger vid polisen i Reykjavík, Sigurður Óli, som han beskriver som "svår" och "osympatisk", och Elínborg som är "lättare att relatera till". Men liksom läsarna är även författaren själv mest intresserad av den svårmodige Erlendur. Ibland är han till och med ett indirekt språkrör för Arnaldur Indriðason.

-Jag äger alla böcker som Erlendur äger,  och jag läser alla böcker som Erlendur läser.

Erlendur är till exempel bekymrad över hur snabbt det isländska språket förändras, en oro som Arnaldur Indriðason delar. Han har i princip ingenting emot engelska lånord, men eftersom de i talspråket i allt mindre utsträckning anpassas till isländskan fruktar han att det egna språkets grammatik och böjningssystem är på väg att lösas upp.

- Språk måste utvecklas och det gör de också. Isländskan utvecklas för snabbt och för mycket, men jag tror tyvärr inte att det är mycket vi kan göra åt det. Fortsätter utvecklingen som den gör nu tror jag att isländskan har dött inom hundra år. Då kommer alla att tala engelska i stället.

Arnaldur Indriðason är en varm anhängare av den isländska språkvården, som är känd för att på ett kreativt och framgångsrikt sätt ha  ersatt lånord. Telefon heter till exempel sími, ett fornnordiskt ord för 'tråd', och dator kallas tölva, en sammansättning av tala (siffra) och völva, den nordiska mytologins spåkvinna. Arnaldur Indriðason tror ändå att isländskan är hotad, eftersom han befarar att språkvården inte  längre hinner bekämpa inflödet av engelska lån.

Att mista modersmålet vore en stor förlust för folket, eftersom det skulle kapa banden till de isländska sagorna och Nobelpristagaren Halldór Laxness.

- Litteraturen är det vi har att ge. Vi har inte Kölns katedral, Vatikanens storslagna byggnader eller Eiffeltornet. Vi är stolta över Eddan, sagorna och Laxness. De är en del av våra liv och de influerar oss än i dag.

Arnaldur Indriðason arbetar redan med en ny bok och ser inget slut på deckarsviten. Han har nämligen ännu inte lyckats knäcka sin egen stora gåta.

- Erlendur är en väldigt bra polis och väldigt förstående; man känner offrens smärta genom honom. Men han är också misslyckad på många sätt, han var en dålig pappa och är oerhört ensam. När jag har löst den dualismen kanske berättelsen är över.