Bild: 
Sara Johannessen/Scanpix
Alexander Rybak inte bara lät glad, han var glad efter Norges storvinst i Eurovision song contest 2009.

Glad norska

Därför låter de så glada

Har du hört en norrman säga jeg er deprimert? Det går knappt att ta på allvar för en svensk. Varför?

En norrman låter alltid käck. Eller snarare: för de flesta svenskar låter de flesta norrmän oftast käcka. Det är den norska som talas i Oslo med omnejd, östnorska, som låter så glad. Det är förvisso den största och mest bekanta norska dialekten, men likväl långt ifrån alla norrmäns tal. Kommer du från Stavanger kan du säga att du är deprimerad utan att en svensk drar på smilbanden.

Men varför låter vissa norrmän så uppåt i svenska öron? Om du försöker härma norska märker du att du gärna avslutar varje fras med en hög ton. Högtonen har dubbla funktioner i östnorskan, dels signalerar den var den viktigaste informationen i satsen finns (så kallad fokuston), dels signalerar den att frasen är slut (gränston). När norrmannen säger jeg er deprimert är det alltså ordet deprimert som är den viktigaste informationen som talaren vill förmedla. Dessutom slutar satsen vid det ordet, och ordslutet ert får hög ton. Det är denna höga ton som uppfattas som glad och käck. Att högtonen har dubbel funktion gör att den märks extra tydligt. I den svenska som talas till exempel i Stockholm är dessa funktioner åtskilda så att fokustonen är hög, medan gränstonen är låg. När stockholmaren säger jag är deprimerad får näst sista stavelsen - mer - hög ton, medan ordslutet ad får låg. Och ingen tycker stockholmarna låter frejdiga precis.

Den höga tonen bidrar alltså till det käcka intrycket men är inte hela förklaringen. Östnorskan har stora likheter med västliga götamål i Sverige, till exempel värmländska och göteborgska. Likheten beror på att dessa dialekter har samma melodi, som också ofta slutar på en hög ton. Och visst låter värmlänningar rätt käcka de också? Men inte så till den milda grad som Oslobor.

Den viktiga skillnaden har att göra med hur språkmelodin är "fästad" i stavelserna, alltså hur språkmelodin följer orden. Man kan säga att de västsvenska dialekterna har fler "fästpunkter" för språkmelodin än de östnorska. I långa ord som vänskapskorruptionen eller ordførerspørsmålet märks skillnaden tydligt. I både västsvenska och östnorska går tonerna först ner och sedan upp, men i västsvenska sitter den låga tonen fast i den sista betonade stavelsen. Först därefter kommer den avslutande höga tonen (prova själv att uttala dessa ord på göteborgska). I östnorskan sitter denna låga ton inte fast. Det är den avgörande skillnaden mellan det östnorska och det västsvenska uttalet. Stigningen upp mot den avslutande höga tonen kan därför börja tidigare. Och det gör den. Tonhöjden stiger som en ballong. Det rapporteras från andra sidan Kölen att stigningen kan bli över två oktaver stor.

Publicerad i nummer: 
Juni 2009