Hejigt värre i Dalarna

Text: Thomas Fahlander

Hej! säger säkert du, men inte jag. Jag säger håj, för jag är från Morgårdshammar i södra Dalarna. Men nu bor jag i Falun, där man säger häj. Lite sådär allsvenskt som det kan bli i en residensstad. Hej, hej!

Lyssnar man runt i Dalarna upptäcker man att det finns lokala varianter överallt.

I Faluns norra kommundel ligger Bjursås. Där säger man höj. Liksom i Grängesberg i sydvästra dalahörnet. Är man riktigt i tagen där så klämmer man till med ett höjhöj.

Åker man dit från Bjursås måste man passera öj i Leksand, håj och höj i Gagnef, häjaa i Floda och höj i Ludvika.

Hejandet är en tämligen modern företeelse i Dalarna. En av orsakerna till att hej tog längre tid på sig att slå igenom är att h försvann ur talspråket på 1600-talet. Det blev h-löst överallt i Dalarna med undantag av några byar i norra Venjan, mellan Mora och Malung, och Boda, norr om Rättvik.

När hejandet, som startades av Götiska förbundets medlemmar i början av 1800-talet, spreds, dröjde det ända intill 1930-talet innan det slog rot i Dalarna. Först vid mitten av 1940-talet började det förekomma på Sollerön i Siljan.

Innan dess hade män emellan, aldrig kvinnor, möjligen sagt öj när man möttes. När man gästade en granne klev man bara in och sade på sin höjd kvälldn, ’god kväll’. Hur samtalet sedan tog fart är höljt i dunkel för en nutida dalkarl, som ständigt är omgiven av radio, tv och till och med talande datorer. Kärva masar föredrog nog i högre utsträckning att hushålla med muntert samspråk.

På Sollerön utformades hej till häj å di, liksom i Mora. Likadant blev det i Venjan och Boda, som alltså uttalar h i obruten tradition. I Älvdalen, där nordens äldsta språk anses talas, morsar man med ett häj å di.

Alltså, vi börjar urskilja ett mönster. Det vanligen så språkvarierade Ovansiljan samlar sig runt häj å di, medan södra Dalarna och Västerdalarna tycks sätta en ära i att variera sina hälsningsfraser.

I Malung säger man häja, med betoning på sista stavelsen när man ses på avstånd. En egen specialitet inom hälsandet är handhälsandet med äldre personer som kan besvaras med ett tack. Förvirrande men underbart, hej-tack.

Värst tycks det vara runt knät på Västerdalälven i Nås, Äppelbo och Järna. Där, i Gundeland, berättar journalisten Göran Danielsson, tidigare trummis i Svenne Rubins och före det busschaufför, hur varje påstigande kunde ha ett eget sätt att heja.

Ho, tjo, höjt, öj eller öjt var de vanligaste orden som användes. Själv säger Göran haaaj, speciellt när han träffar någon från Järna.

I Järna är ett uggleho det vanligaste: hooo.

Men Gunde själv då, kan han bidra till ordningen? Ho eller tjo? Vän av ordning undrar.

- Höjt, säger jag till en Järnabo som jag träffat nära i tid, berättar Gunde Svan från en mobiltelefon någonstans i Sverige. Har vi inte setts på en vecka så blir det häja.

Ingen ordning i Gundeland alltså.

I rättvik, sockengranne med Boda, uttalas inte h (i Rättvik blir häst till ist, i Boda hist, med markerat h). Där skulle ett språkligt närmande till Boda, vars sockendräkter annars är intill förväxling lika, vara omöjligt av prestigeskäl. I Rättvik hälsar man således med ett kraftfullt öj.

Så långt har det också gått i Rättvik att en folkmusikgrupp tagit sig namnet Öj pojkar, trots att gruppen också har en kvinnlig medlem.

I Rättvik, liksom på många andra ställen i Dalarna, är man pojke tills man dör.

I sydöstra hörnet av Dalarna, i Långshyttan, kan förvirring uppstå vid ett besök. Där möts ett hej av ett hejdå som om man var på väg att skiljas från varandra. Nordupplänningar störs inte av det här. Där är det också hejdå som gäller. Konstigheterna upphör alltså inte vid länsgränsen. För även håj spiller över, fast då ner mot Västmanland.

Gunnar Nyström i Uppsala var tidigare chef för Ordbok över Sveriges dialekter. Han är överraskad av mångfalden av hälsningsfraser.

- Jag vet att interjektioner är sämre företrädda i våra samlingar av dialektord, säger han. Det finns luckor, bland annat när det gäller hejandet. Det är en ordklass som upptecknare inte tänkt på. De har inte tänkt på det som riktiga ord.

Hejandet tycks alltså befinna sig på ett språkets allmänning där språkforskningen ännu inte vägt, måttat och mätt. Ingen grammatisk regel har bundit det vid en viss form. Uttalet kan ännu bytas, vokaler vridas, vändas, ändelser hängas på: hej, häj, håj, öj, häjaa, höj, höjhöj, håj å di, hejdå.