Sjötermer

Jag är nära att ramla omkull. Staketet, repet, vänster! Vad har det tagit åt honom?

”Jag kunde väl inte säga att hon skulle ställa sig vid babords reling och lägga linan på den pollare som står kranbalksvis”, försvarar han sig. ”Då skulle jag i alla fall behöva förklara allti­hopa.”

Språk är kommunikation. I situationer där dess uppgift är att leda till snar och handfast handling är det inte läge för ordmagi och vaga romantiska föreställningar om benämningarnas innebörd. Risken finns också att de marina termerna uppfattas som lika obegripliga och bisarra som i parodierna på sjömansspråk. Povel Ramel har givetvis bidragit till den genren – hur skulle han ha kunnat låta bli? – som i Balladen om Eugen Cork:

”Vi slörade för fyra famnars hals. / Vår högsjöman slog knäck på slöbords vals. / När vakten hyvat tott, signalera han: twi blås! / Då kapade vi slusken och lät pajsarn gå i krås. / Passaden pina tvärs när vi slog kos, / slöfocken sprang och vi fick kajka nos. / Stora bamsingen låg slak, / vi drog späck och prygla bak. / Det var kärva bud för gossarna som slogs och tog ett glas.”

För dem som å andra sidan behärskar ett område är det högst ändamålsenligt med preciserade benämningar. Eller, som Lars Forssell skriver i Oktoberdikter:

”Tänk er kaptenen på en galeas, en hukare­jakt, en skonare, en brigantin, en fregatt, en korvett, en snau / med molnet av segelduk över sig: /gaffel- och bomsegel, toppsegel, stagsegel, skothorn, fallhorn, halshorn. / När det blåser till storm kan han väl inte bara peka med handen och ropa: / Ta ner dom där! / Det skulle se ut. / Snickaren har en låda med fackord. / Muraren sina / och den som ska styra en stat kan väl inte bara gasta i stormen: Dom där sitter fel. Reva dom där! Jag måste använda ord när jag talar till er. / Ni måste använda ord.”

Men inte ens om man använder riktiga ord i stället för dom där går man säker. Joseph Conrad, djupt förtrogen med livet till sjöss, skriver i sin bok ”Havets spegel” från 1906 om hur sjöfartsspråket degraderas i tidningsprosan:

”Journalisten talar alltid, vare sig han behandlar ett fartyg eller en flotta, om att ’kasta’ ankar. Nu kastar man aldrig ett ankare, och att ta sig friheter beträffande tekniska termer är ett brott mot det fullkomnade språkets klarhet, precision och skönhet.”

Och han fortsätter om kasta:

”Detta framhärdande i användningen av det förhatliga ordet orsakas av att särskilt okunniga landkrabbor måste föreställa sig ankringen som en process där man kastar någonting över bord, när det i själva verket är så att ett ankare som är redo för användning redan är över bord, inte kastas över relingen utan helt enkelt tillåts att falla. Det hänger vid fartygssidan i änden av en kraftig, skyddande bjälke som kallas kranbalk … Och ordern lyder inte ’Hiva överbord!’, som artikelförfattaren tycks föreställa sig, utan ’Låt gå!’”

Nu är uttrycket kasta ankar inte någon uppfinning av murvlar på land. Det finns belagt redan i vår första bibel­översättning och är naturligtvis äldre än så; det har sin grund i att man på äldre skepp utan kranbalkar eller modernare ankarklys faktiskt kastade ankaret över bord. ”The kastadhe vth sin Ankar, / Vppå then hwite Sand” så beskrivs ankringen i en visa från 1638. Och månget ankare kastas i dag med ett plums från fritidsbåtar i svenska naturhamnar, även om tillvägagångssättet inte är särskilt elegant.

Men Joseph Conrads utfall träffar ändå det väsentliga: den förmenta fackspråklig­heten. ”’Flottan ankrade vid Spithead’: kan man uttrycka det mera kortfattat och sjömansmässigt? Men tricket med ’kasta ankar’, en term som låtsas vara en sjöfartsterm men inte är det – varför inte lika gärna skriva ’slänga ankar’, ’hiva ankar’ eller ’droppa ankar’? – är outhärdligt plågsamt för ett sjömansöra.”

Orden framkallar olika bilder hos sakkunniga och lekmän. När landkrabban tycker att kasta ankar låter marint och klämmigt vrider sig sjömannen av obehag. Men i enstaka lyckliga fall spelar de olika förutsättningarna mindre roll. Av de tjugutvå dukarna som Evert Taubes författarjag räknar i Möte i monsunen nämns flying jib och röjlar och mesan. För sjömannen som kan deras placering är de poesi i sak, för den mer diffust sjöromantiskt sinnade är det klangen som åstadkommer verkan.

Och verkan har orden i båda fallen. Sjötermerna har en suggestiv kraft som de flesta andra fackord saknar. Alla som lyssnar upplever det storslagna med en fullriggare under segel på den glittrande blåa ocean.