Bild: 
Anna Hadenius

Patrik Hadenius

Stumt Kina i stilla mellantid

 
av: Patrik Hadenius

Jag begrep inte ett ord. Den vänlige mannen talade och det lät på något vis bekant, men ändå helt främmande.
Jag och min blivande fru Anna var i Kina, vid foten av ett av Kinas fem heliga berg, Tai Shan. Vi tänkte bestiga berget. Vilket inte är en särskilt stor bedrift, trots dess 1 532 meter. Vägen är lätt att gå. Mängder av kejsare har lyckats före oss. På de brantare partierna finns det trappsteg. De lär vara 6 000.
Men innan vi ska ta oss upp vill vi hitta till vårt hotell. Påpassligt nog också döpt till Tai Shan. Mannen med det obegripliga språket vill nog visa oss vägen dit. Eller kanske vill han berätta om sin familj eller bara konversera om vädret. Det är svårt att veta.
Han blir dock sårad och nedslagen när vi inte förstår honom. Det märkliga är dessutom att när vi talar engelska med honom tycks han bli än mer frustrerad.
Så skriver han till slut ner vad han säger, och det är några ord på perfekt engelska. Han läser vad han skrivit och nu hör vi honom. Han har talat engelska hela tiden. Det är bara det att uttalet var helt obegripligt.
Nu konverserar vi med lappar, gester och på en udda engelska. Och vi får reda på att han har läst språket i många år men aldrig hört det, bara läst. Han visar oss förstås till hotellet. Sedan skiljs vi åt.

När vi senare tar oss uppför berget hade han gärna fått tolka. Längs vägen upp är det gott om inskriptioner. Och de är helt utan mening för oss, bara vackra. Men de tusentals andra kineser som gör oss sällskap uppför stannar och läser och gör miner – glada, förvånade, instämmande. De begriper, men kan inte förmedla till oss mer än just sina miner.
Året var 1988. Kina var mer slutet och den svenska bilden av landet annorlunda. Kina var helt enkelt inte lika mycket i fokus som det är i dag, och det var knappast kö till gymnasiekurserna i kinesiska. Det var tjugo år efter 1968, när det politiska intresset var så stort. Det var ett år före massakern på Himmelska fridens torg. Och det var tjugo år före sommarens upphaussade olympiad.
Att turista i Kina var vackert. Men det stannade vid det. Vi kunde inte kinesiska. Befolkningen kunde inte engelska. Vi mötte någon enstaka person som vi kunde tala med. En av dem faktiskt i en stad nära berget. Han var kirurg och talade utmärkt engelska. Honom lärde vi känna någon minut, så där som man ibland gör som turist. Han berättade vad han tjänade och vad han tyckte om Mao (ungefär mitt emellan Hitler och Stalin).
Men annars var Kina som en stillbild för oss. Vackert och stumt.

Varför vill allt fler svenskar lära sig kinesiska just nu? Läs Nils Johan Tjärnlunds artikel på sidan 22

Publicerad i nummer: 
1/2008