Bild: 
Magnus Bard

Korrektur

Läsarna lider när ingen korrar

Allt färre tidningar har människor som språkgranskar. Det betyder fler fel, sämre precision och fler missnöjda läsare.

”Mycket tyder på att ett misstag hos SAS underhållningsavdelning bidrog till att fel ventil monterades på landningsstället som i sin tur orsakade haveriet.”
Så stod det i Svenska Dagbladet apropå SAS olycksdrabbade Dash-plan. Att SAS hade problem med underhållningen framstod som en direkt lättnad i jämförelse med scenariot att de hade problem med underhållet.
Men hur står det egentligen till med tidningarnas eget underhåll? När Aftonbladet nu har lagt ner sin språkgranskning slogs sista spiken i kistan för kvällspressens mänskliga korrektur.
Siste man ut heter Lennart Sköld. Den första januari gick han i avtalspension.
–?Jag hade egentligen räknat med att jobba tills jag var 65 för jag gillar mitt jobb; jag har varit på natten i 38 år.
Som korrekturläsare har man sex punkter att hålla reda på, berättar Sköld. Det är stavning, interpunktion, grammatik, semantik, uttryck och faktafel.
–?När man talar om att lägga ner korrekturet verkar man tro att vi bara rättar stavfel, men vi har större ansvarsområde än så.
–?Jag och Leif Ekholm, som har korrläst ungefär lika länge på tidningen, går i graven med våra kunskaper. Det är en erfarenhet som är väldigt svår att ersätta.

Få saker irriterar så mycket som när en artikel har kryddats med tryckfel. Det vittnar inte bara tidningarnas insändarsidor om. Lars Melin, docent i svenska vid Stockholms universitet, har deltagit i en undersökning om vad som händer när vi stöter på språkfel i en text. En grupp fick läsa en text med stavfel medan en annan grupp fick läsa samma text utan stavfel. Tendensen var att det tog minst fem procent längre tid, och ofta betydligt mer, att läsa den felaktiga texten.
– Jag är förvånad över hur tydliga signalerna var. Så fort man monterade in fel i texten gav det utslag på läshastigheten, säger Lars Melin.
Undersökningen visade också att två stavfel är nog för att läsarna ska tappa förtroendet för texten. De försökspersoner som hade läst texterna med de inbyggda felen var allmänt missnöjda med texterna. De klagade över dålig disposition, krångliga formuleringar, opersonlig ton och så vidare, medan de som läst den korrekta texten inte hade några sådana synpunkter.

Aftonbladet anför tekniken som det främsta skälet till avvecklingen av korrekturet. Så här lyder det pressmeddelande som de skickade ut i samband med korrekturets avveckling:
”Den tekniska utvecklingen har nått ett skede där särskild personal för bildbehandling inte längre är nödvändig för dagstidningsutgivning. Samma sak gäller korrekturläsning som numera på de allra flesta svenska tidningar ersatts av digitala lösningar. Som ett led i kostnadsöversynen avvecklas därför denna funktion även på Aftonbladet.”
Men hur tillförlitlig är egentligen ”den nya tekniken”, som förresten inte är så ny längre? Rickard Domeij är språkteknologi­ansvarig på Språkrådet. Han intygar att de elektroniska korrektursystemen visserligen är bra redskap i jakten på korrekturfelen, men att de alltid måste kombineras med manuell läsning. Det elektroniska korrekturet kan till exempel omöjligen upptäcka innehållsliga korrekturfel, som i fallet med Dash-planet, och ofta blir det fel i avstavningen.
–?Ett och samma ord kan ju ha flera betydelser, vilket kan ställa till problem. Det är ju skillnad på bil-drulle och bild-rulle, säger Domeij.
Särskrivning och borttappade meningar (så kallade lik på korrekturspråk) är andra vanliga korrekturfel som är svåra för de elektroniska korrektursystemen att fånga upp. Förr hette det att det var ”Tryckfelsnisse” som hade varit framme. Nu för tiden skylls det allt oftare på ”tekniken”.
–?Jag upplever att tidningarna har för stor tilltro till tekniken. Samtidigt innebär de digitala lösningarna en välkommen möjlighet att skylla ifrån sig.

Frågar man runt på redaktionerna får man intrycket att det manuella korrekturets nedläggning är en nödvändig modernisering och effektivisering. Korrekturet är en rest från en mer maklig tid. Gratistidningen Stockholm City har inget manuellt korrektur utan använder sig av en stavningsfunktion i programmet Scoop Edit.
–?Programmet larmar när något är fel, tekniken är ju väldigt utvecklad i dag, säger Stockholm Citys nattchef Niklas Lagerstedt.
– Det är klart att ett och annat stavfel slinker igenom, annat vore ju utopiskt. Men vi får faktiskt inga starka reaktioner från läsarna, och med tanke på att de flesta svenskar stavar som krattor så är det kanske inte så konstigt.
Lena Elofsson, redigerare på Helsingborgs Dagblad, beklagar däremot dagstidningarnas nedläggning av korrekturet. Men hon funderar över om inte tidningarnas benägenhet att nedvärdera språkvård springer ur den ökade aktiviteten på internet. Kanske håller läsarna på att vänja sig vid fel i texterna och har därför överseende?
Korrekturläsaren Andrea Hahne på Dagens Nyheter känner sig osäker på tidningens policy när det gäller korrekturet. DN har alltjämt ett antal korrekturläsare, men det finns ingen konkret plan för deras fortsatta existens vid sidan av de elektroniska systemen.
– DN genomgår som vanligt en mängd omdaningar, men de gäller sällan korrekturet. Den yngsta korrekturläsaren är född 1949 och de som avgår ersätts aldrig med nya, säger Andrea Hahne.
Samma tendens kan man se på tidningar som Göteborgsposten och Sydsvenska Dagbladet:
Det finns inga planer på att avveckla det manuella korrekturet, men korrekturläsarna blir stadigt färre och man förlitar sig alltmer på tekniken.

Men det går ändå att urskilja en motsatt riktning; tidningar som vägrar nöja sig med tekniska lösningar och halvkorrekta texter. Här är det inte fråga om att återinföra det manuella korrekturet, utan om att försöka hitta nya metoder.
I slutet av förra året lanserade Svenska Dagbladet ett projekt för att komma till rätta med språket i tidningen. Efter en lång serie nedskärningar kan man se detta som en punktinsats för att markera att tidningen värnar om språket. Lars Ryding, med drygt trettio år på tidningen, är nytillsatt ”kvalitetsredaktör”. Hans roll är att verka för att mer uppmärksamhet riktas mot språk och faktafrågor.
–?Tidningar skäms i allmänhet för lite för sina stavfel. Trovärdigheten står på spel, och det här projektet är ett ambitiöst försök att få Svenska Dagbladet att rycka upp sig.
Läsarna uppmanas också att anmäla fel och oklarheter. I en kolumn redovisas sedan dagens skörd. Modellen kommer från tidningar som The New York Times och The Guardian – med den lilla skillnaden att dessa tidningar fortfarande har kvar en del av det manuella korrekturet.
Lars Ryding ska sedan försöka identifiera problemen och anordna fortbildning.
–?Det handlar om att hitta strukturella orsaker till korrekturfelen, vi behöver på olika sätt skärpa våra rutiner. Tanken är att vi ska förebygga felen. Det är som man säger ”enklast om det blir rätt från början”.

Men är det möjligt att förebygga fel? En tidning som redan har arbetat förebyggande i flera år är Upsala Nya Tidning. Förr hade tidningen en av Sveriges största korrekturavdelningar. Numera är Lars Wittensten en av de två språkvårdare på halvtid som finns kvar.
–?Vi får rätta oss efter förutsättningarna, säger Lars Wittensten. Det fungerar inte jättedåligt men inte heller jättebra. Några gnäller, men det är ingen folkstorm.
Förr var korrekturet en städpatrull.
–?Nu återstår det bara att tjata. Min erfarenhet är att upplysning inte fungerar. Tidningarna måste fråga sig vilken grad av precision de vill ha, säger Lars Wittensten. I och med korrekturets avveckling är tidningarna tvungna att gå med på en lägre precisionsnivå. Hur många språkfel klarar läsarna av? Det är en kompromissfråga.

Rickard domeij tror inte att tekniken någonsin kommer att få monopol på korrekturet, även om människan skulle lyckas med att ta fram intelligenta robotar.
– Jag är tveksam till om man ens då skulle vilja anförtro låt oss säga ett kärleksbrev till en robot som kan säga: ”Det där kärleksbrevet kommer aldrig att gå hem.” Språktekniska småsaker kan vi överlämna åt tekniken, men innehållsliga frågor som gäller skribentens avsikter kommer vi aldrig att vilja lämna ifrån oss.

Publicerad i nummer: 
Februari 2008