Bild: 
Christina Lindén

Catharinas ord

Blåtunga

 
av: Catharina Grünbaum

Ödlor, svärd och sjukdom. Blåtunga har de mest skilda betydelser. Det handlar om ägande, metaforer, orsak och verkan.

Efter galna ko-sjukan och mul- och klövsjukan drabbades kreatur i norra Europa denna höst av blåtungan, en infektionssjukdom med svullnader och sårnader och i många fall blåfärgad tunga.
Denna språkspalt ska nu inte handla om veterinärmedicin. Den artar sig i stället till en vindlande betraktelse över själva ordet blåtunga.
Blåtunga är förstås en beskrivning av en tunga av visst utseende, men den fasta sammansättningen visar att det också är ett etablerat begrepp, inte något tillfälligt och allmänt. Om hundrasen chow-chow säger man inte att den har blåtunga. Den har blå tunga.

Om någon eller något däremot uppkallas efter sin blåa tunga sker det med den sammansatta formen. En enskild chow-chow skulle mycket väl kunna få namnet Blåtunga, och det finns en ödleart, den australiska skinken, som heter blåtunga efter sin koboltblåa tunga.
Sammansättningar av det här slaget kallas possessiva, ägande: en blåtunga äger en blå tunga.
Ordbildningstypen är urgammal. Den beskrivs i sanskrit och kallas bahuvrihisammansättning.
Bahuvrihi betyder ’mycket ris’ och kom sedan att beteckna en man som äger mycket ris, en mycketris. Det är alltså detta enskilda fall som har givit namn åt den grammatiska termen.
Blåtunga, grönöga, silkestass, klumpfot, långnäsa, tjockskalle, gaphals är inte benämningar på kroppsdelar utan på varelser som är utrustade med dem. Till en katt skulle man kunna säga: ”Hör du lilla silkestass, bry dig inte om den där gaphalsen.”
Ordtypen används också med förkärlek som namn och tillnamn: Rödluvan, Ludenben, Harald Blåtand, Sven Tveskägg (med kluvet skägg), Rikard Lejonhjärta, Drottning Gåsfot, Pippi Långstrump.
Djurarter får inte sällan namn efter denna princip: sidensvans, korsnäbb, rödstjärt, fisken sjurygg och, som sagt, ödlan blåtunga.
Som sjukdomsnamn är blåtunga däremot ingen äkta possessiv sammansättning. Blåtunga, skrumplever, stenlunga, vattenskalle är beskrivningar av orsaker och verkan.

När röde orm i Frans G Bengtssons vikingasaga i gåva får ett svärd ger han det namnet Blåtunga.
Vapnet är ett utsökt Toledosmide. Att det är blåaktigt vittnar om att det är av stål. Skeppskamraten Toke får ett likadant som han kallar Rödnäbba, men först sedan det smakat blod. Det är Toke som påpekar att frejdade svärd har namn, som Sigurd Fafnesbanes Gram.
Ett särdeles beryktat svärd var det dvärgsmidda Tirfing, som hade den magiska egenskapen att inte kunna dras ur sin skida utan bli någons bane. Det hamnade hos bärsärken Angantyr, den värste i en skara på tolv bröder som uppträdde ungefär som vår tids kriminella mc-gäng där de drog fram och krävde respekt.
En av dem åstundade den sköna Ingeborg, och med Tirfing dräptes hennes sympatiske käresta Hjalmar. Ingeborg hjärta brast,  men hon slapp ändå bli bärsärkabrud.
Knappt hade svärdet sedan hunnit ärvas av Angantyrs dotter förrän den ene av hennes pojkar råkade döda sin bror som ville se hur det märkvärdiga vapnet tog sig ut utan skida. Och det var inte det sista av Tirfings illdåd.
Lite förundrad blir man därför när man ser att det i Lund intill gruppboendet Havamal finns ett par barnstugor uppkallade inte bara efter Blåtunga utan också efter detta ondskefulla Tirfing. Området har gatunamn med anspelning på vikingatiden, och det är ju klämmigt, men man undrar hur förskollärarna får ihop den dagliga dosen av antivåld med förklaringarna till att barnstugorna heter som de gör.

Men åter till den språkliga betraktelsen. Svärdsnamnet Blåtunga och sjukdomen blåtunga är inte riktigt samma slags ordbildning. Svärdsnamnet är en metafor; en svärdsklinga är inte en tunga utan liknas vid en. När Tegnér i Frithiofs frestelse låter Frithiof förklara för kung Ring varför han slängt ifrån sig sitt svärd Blixtens broder (ännu ett svärdsnamn) – nämligen för att inte frestas att sticka det i den gamle – då rör han sig med en dubbel metafor: ”Skarp är svärdets tunga, konung, talar icke fridens ord.”

Efter röde orms Blåtunga har åtskilligt namngivits som ska förbindas med kraft, dristighet och skärpa: kappseglare, stridsbåtar, tävlingshästar. Och bland fjäderfä i Ytterstad pickar de valkyriska hönsen Rödnäbba och Blåtunga.

Publicerad i nummer: 
Februari 2008