Vad betyder ett dopp i Svarta havet?

Text: Per Ambrosiani

Det finns gott om färger i östeuropeiska ortnamn. Vitryssland och Svarta havet är två uppenbara exempel på kartan. Och det finns fler – om man översätter: Montenegro betyder ’svarta berget’, Belgrad betyder ’vita staden’, och i namnet på Ungerns gamla kröningsstad, Székesfehérvár, ingår både ’vit’, fehér, och ett ord för ’stad’ eller ’borg’: vár.

Ju fler liknande namn man lägger märke till – förutom Svarta havet finns ju också Vita och Röda havet – desto mer börjar man fundera på vad alla färgord egentligen betyder. Är Svarta havets vatten verkligen svart? Och på vilket sätt är Vitryssland vitt? I flera fall kan färgerna i ortnamnen förstås förklaras utifrån hur naturen ser ut: ljus jord, mörka berg eller att en stad är byggd av ljus sten. Men man har också diskuterat olika symboliska användningar av färg­orden, till exempel att de vitryska områdena skulle ha varit ”vita”, det vill säga skattebe­friade, att vitryssarna hade vita kläder eller att de var särskilt ljushyllta.

En av de intressantare förklaringarna kopplar dock samman färgorden med väderstreck.

Flera språkforskare har visat att det både i Europa och i Asien ofta har förekommit att vissa färger står för vissa väderstreck: vitt för väster, svart för norr, rött för söder. För öster förekommer olika färger, bland annat blått och grönt. Och i äldre källor uppträder faktiskt inte bara ett vitt Ryssland utan också ett svart, nordligt, och ett rött, sydligt, motsvarande ungefär de centrala delarna av dagens Ukraina.

På ett liknande sätt ingår Svarta havet i en grupp med Röda havet och Medelhavet, som på turkiska heter Akdeniz, ’vita havet’. Samma beteckning, vita havet, förekommer ibland också på bulgariska (Bjalo more) som namn på Egeiska havet. Och tittar vi på kartan ser vi att Svarta havet ligger i norr, Röda havet i söder, och att Medelhavet, i förhållande till de andra haven, kan anses befinna sig längst västerut.

Vitryssland som det västliga Ryssland och Svarta havet som havet i norr kan bäst förklaras om vi utgår från ett asiatiskt, östligt perspektiv. När det gäller de olikfärgade ryska länderna är det naturligt att associera till Gyllene horden, mongolerna och tatarerna, som behärskade stora delar av östra Europa från mitten av 1200-talet till mitten av 1400-talet. Ursprunget till namnen Svarta, Vita och Röda havet skulle kunna sökas i det fornpersiska riket under 400- och 500-talen före vår tideräkning.

Det är inte ovanligt att samma ort under olika tider har hört till olika stater. En och samma stad i ett mångspråkigt imperium kan också samtidigt ha haft olika namn på olika språk, i Öst- och Centraleuropa bland annat på ryska, serbiska, kroatiska, tyska, ungerska, turkiska och jiddisch. Denna språkblandning har gett upphov till en rätt oöverskådlig, men också mycket spännande, namnflora. Den finns beskriven både i tryckta ortnamnsböcker och numera också i användbara sammanställningar på internet.

Förhållandet mellan namnen brukar bygga antingen på likhet i form eller på likhet i betydelse. Ett främmande namn kan anpassas till det egna språkets ljud och stavning, eller så översätter man betydelsen av de ord som ingår i namnet. Det senare kräver en närmare kontakt med det främmande språket, eftersom det förutsätter en del kunskap i det.

Serbiens huvudstad, till exempel, heter på serbiska Beograd, där beo (äldre bel) betyder ’vit’ och grad betyder ’stad’ eller ’borg’: ’vita staden’. Den svenska formen, Belgrad, bygger uppenbarligen på det serbiska namnets form.

Samma situation möter vi i flera andra språk: engelska Belgrade, tyska Belgrad, franska Belgrade, grekiska ????????? (med latinska bokstäver: Veligradi), ungerska Belgrád. I samtliga fall är såväl stavning som uttal anpassade till de olika språken, och betydelserna ’vit’ och ’stad’ har därmed gått förlorade. I äldre tyska och ungerska källor finner vi däremot exempel som innehåller ord både för ’vit’ och ’stad’, Griechisch Weißenburg respektive Nándorfehérvár, och på latin kan man hitta formerna Alba graeca och Alba bulgarica. Alla dessa namn innehåller ordet för ’vit’: tyska weiss, ungerska fehér, latin albus. Det första belägget för ett vitt namn på staden förekommer år 878 i ett brev från påven Johannes VIII till Boris I av Bulgarien.

När det gäller Svarta havet stöter vi däremot i de flesta moderna språk endast på betydelselikhet: engelska Black Sea, grekiska ????? ??????? (Mauri Thalassa), franska Mer noire, tyska Schwarzes Meer, finska Mustameri, ungerska Fekete-tenger, turkiska Karadeniz, ryska Tjernoje more, hebreiska ha-yam ha-šachor. Alla innehåller de ett ord för ’svart’ och ett ord för ’hav’.

För Vitryssland används i flera språk namn som innehåller ordet för ’vit’: vitryska Belarus (samma bel som i Beograd), tyska Weißrussland, ungerska Fehéroroszország, grekiska ?????????? (Leukorosia), turkiska Beyaz
Rusya, ja till och med kinesiska Bái, ’vit’, éluós?, ’Ryssland’. Men i vissa språk uppträder även namnformer baserade på ljudlikhet: franska Biélorussie, spanska och italienska Bielorusia, vilka för övrigt samtliga återger det traditionella ryska namnet på Vitryssland, Belorussija.

Det vitryska namnet Belarus är nu på väg att få ökad spridning. Senaste upplagan av Utrikesdepartementets och Språkrådets Utrikes namnbok ger som motsvarighet till det svenska Vitryssland det engelska och tyska Belarus, det franska le Bélarus och det spanska Belarús. Att skriva ”Vitryssland (Belarus)” är inte längre helt ovanligt. Och i en artikel i Upsala Nya Tidning i somras argumenterar Jakub Swiecicki på Utrikes­politiska institutet faktiskt för att vi ska byta ut namnet Vitryssland mot Belarus.
En sådan övergång från namn där de ingående delarna har en betydelse som är begriplig på respektive språk (tyska Griechisch Weißenburg, ungerska Nándorfehérvár, svenska Vitryssland) till mer ogenomskinliga namnformer som Belgrad, Belgrád och Belarus är ingenting nytt. Men paradoxalt nog skulle dagens ökade kommunikation över språkgränserna därmed medföra att en äldre modell, med anpassning i stället för översättning av främmande namn, skulle få en renässans. Vi känner den modellen från många urgamla europeiska flodnamn.

Kanske står vi inför en global trend att övergå till det man uppfattar som originalnamnformer för utländska orter, så att samma ort uppträder under samma namnform oavsett språk?

Oavsett om dessa färger är översatta eller oöversatta ställer de vår gamla invanda västeuropeiska syn på ända. Det östeuropeiska Vitryssland befinner sig plötsligt i väster. Vårt sydliga Svarta havet är för många andra havet i norr. Med färgernas hjälp visar sig Sverige och Västeuropa bara vara en av många utgångspunkter från vilka vi kan betrakta världen.