Dagen svalnar mot kvällen... Drick värmen ur min hand, min hand har samma blod som våren. Tag min hand, tag min vita arm, tag mina smala axlars längtan... Edith Södergran.

Inkoativa verb

Skapa ett nytt ord och berätta en historia. Allt på två stavelser. Fredrik Lindström är kär i inkoativa verb.

Smaka på följande okända verb: att fulna, blygna, tråkna, kåtna. Obekanta förvisso, men för den skull inte obegripliga. Erkänn att man skulle våga gissa vad de betyder! Insatta i ett sammanhang blir de nästan omöjliga att missförstå:

Han såg bra ut som yngre, men har fulnat med åren.

Efter ett par timmars enformigt sorterande hade han tråknat fullständigt.

Hur kommer det sig att man begriper orden trots att man aldrig hört dem? Jo, de följer en urgammal princip i svenskan: ändelsen na skapar verb som berättar om en övergång av något slag. Övergång till vad? Det finns angivet i förledet, som i regel är ett adjektiv (men också kan vara ett verb). Vi har alltså ett mönster som säger att fulna borde betyda ’övergå i ett fult/fulare tillstånd’ det vill säga ’bli ful’. För samma princip finns i mängder av svenska verb: kallna, tystna, hårdna, tröttna, mjukna, ruttna, mojna, blekna, fastna.

Ovanstående text är ett sammandrag av en artikel som publicerats i pappersupplagan av Språktidningen. Du kan beställa lösnummer av tidningen här.